Under mina superinspirerande studieår på engelsk filologi hörde nog Shakespeare-kursen till en av mina favoritupplevelser, kanske var den till och med den bästa någonsin i en undervisningssituation. Jag skrev sedan ett prosemi om översättning till svenska av Shakespeares verk och blev om möjligt ännu ivrigare. Och det är jag, som vi vet, inte ensam om i världen.
Men nu har jag gå tillbaka till Shakespeare, eftersom jag envisas med att ta upp honom då jag undervisar teaterns historia för gymnasisterna, fastän jag borde fokusera på inhemskt och nordiskt. Men jag envisas för att han är lättare att sälja, kort och gott. Och nog är det väl en obligatorisk del av allmänbildningen att veta vad världens kändaste monolog på riktigt handlar om?
Jag har också haft turen att få två (typ) frilansuppdrag som berör Shakespeares pjäser. Det ena tog jag inte emot, och det ångrar det än idag. Jag ombads diskutera språk i och översättning av Shakespeare med en grupp teaterstuderande. Men eftersom jag hade grymt bråttom då och är en hopplös prestationsgalning tackade jag nej. Det är inget man hafsar ihop precis.
Men trots allt detta intresse har jag missat ett klipp på Youtube, som jag idag surfade in på av en händelse. Jag blev så glad, så glad. Jag råder alla mer och mindre intresserade att klicka här och lyssna när författaren till min inträdesbok till engelsk filologi pratar Early Modern English, så som det i verkligheten uttalades. Vi lärde oss det schematiskt, men aldrig har jag hört någon tala det som om det vore vilken regional dialekt som helst.
Visar inlägg med etikett studier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett studier. Visa alla inlägg
torsdag 11 oktober 2012
torsdag 3 maj 2012
Svenska ord efterlyses
Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:
- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare
Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.
- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare
Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.
tisdag 20 mars 2012
Om respons
Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.
Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.
Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.
Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.
Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.
Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.
Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.
torsdag 15 mars 2012
Dikter och dylikt
Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".
I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.
Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.
I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.
Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.
måndag 20 februari 2012
Plock ur arkivet, del 2
Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Fler textminnen
Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Textnostalgi
Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.
En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.
Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.
En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.
Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.
torsdag 19 januari 2012
En gammal vän
http://xkcd.com/731/
Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.
Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!
Ps. Och så tycker jag om dess färger.
tisdag 17 januari 2012
25 är det nya 30
Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.
Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.
Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.
Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.
Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.
torsdag 22 september 2011
Daglig berg-och-dalbana
Bara i dag förde arbetsdagen med sig tre totala floppar och fyra fenomenala energitoppar. Det är nog därför man på kvällen sitter och stirrar in i datorskärmen. Att känna och tänka så mycket på kort tid förbrukar enorma mängder energi. Det känns som om jag överväger sju alternativa förfaringssätt på en sekund. Till och med beslutet ryms in i samma sekund. Det var ju de här "pedagogiska besluten" som de hela tiden talade om på unis pedagogik (det var nog en av de få saker som faktiskt anknöt till Konsten Att Undervisa I Klass).
Det finns inget sätt att förutsäga hur lektionen ska gå, för ALLT händer i stunden, i gruppen. Ibland finns det underliga energier som känns som en helt konkret barriär mellan mig och eleverna, ibland bjuder den mest otippade eleven på sig själv, och ibland finns det ingen energi alls, bara slappa tonårsvibbar.
Det finns inget sätt att förutsäga hur lektionen ska gå, för ALLT händer i stunden, i gruppen. Ibland finns det underliga energier som känns som en helt konkret barriär mellan mig och eleverna, ibland bjuder den mest otippade eleven på sig själv, och ibland finns det ingen energi alls, bara slappa tonårsvibbar.
lördag 17 september 2011
Islandsfeber
Jag höll lektion om Island och isländska nu i veckan - det är en lyx att jag får sköta alla Nordenkurser under detta läsår. Jag tycker ju rätt mycket om Norden. Jag tror inte det undgick eleverna att jag i synnerhet tycker om Island och isländskan, så som jag pratade på om heta källor, musikgrupper per capita och roliga isländska nyord. Jag hörde mig själv utbrista "Visst är de fina, de här orden?", en replik som möttes av 33 levande frågetecken.
Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.
Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.
Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.
Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.
torsdag 8 september 2011
PISA-funderingar
Jag inhämtade en hel del förbryllande fakta på fortbildningen i dag.
- Inte ett enda av OECD-länderna har PISA-resultat enligt vilka pojkar skulle ha bättre läsfärdigheter än flickor
- Över hälften av Finlands pojkar läser ALDRIG för nöjes skull
- Den största diskrepansen (bland OECD-länderna) mellan flickors och pojkars läsfärdigheter finns på...ÅLAND.
- Svenskspråkiga elever i Finlands metropolområden läser bättre än i Österbotten
- De svenska skolorna i Finland är tionde bäst i världen (eller nåjå OECD-länderna) på läsförståelse, men ändå känns ju elevernas läsande inte så fantastiskt i klassrummet.
Enligt dagens föreläsning baserad på PISA-statistik är den huvudsakliga orsaken till de svenska skolornas sämre resultat främst den höga andelen elever i skolorna med annat hemspråk än svenska. Man borde väl som moddalärare få dra en suck av lättnad över att det inte bara är undervisningen som suger. Men sen när man har dragit den sucken är det bara att kavla upp ärmarna.
Mer om vad PISA 2009-resultaten betyder finns här.
- Inte ett enda av OECD-länderna har PISA-resultat enligt vilka pojkar skulle ha bättre läsfärdigheter än flickor
- Över hälften av Finlands pojkar läser ALDRIG för nöjes skull
- Den största diskrepansen (bland OECD-länderna) mellan flickors och pojkars läsfärdigheter finns på...ÅLAND.
- Svenskspråkiga elever i Finlands metropolområden läser bättre än i Österbotten
- De svenska skolorna i Finland är tionde bäst i världen (eller nåjå OECD-länderna) på läsförståelse, men ändå känns ju elevernas läsande inte så fantastiskt i klassrummet.
Enligt dagens föreläsning baserad på PISA-statistik är den huvudsakliga orsaken till de svenska skolornas sämre resultat främst den höga andelen elever i skolorna med annat hemspråk än svenska. Man borde väl som moddalärare få dra en suck av lättnad över att det inte bara är undervisningen som suger. Men sen när man har dragit den sucken är det bara att kavla upp ärmarna.
Mer om vad PISA 2009-resultaten betyder finns här.
tisdag 14 juni 2011
En tanke...
En god vän som jag träffar mer sällan nuförtiden fick en grundlig lägesrapport. Sen sa hon något till mig som ingen riktigt har sagt förut: "Du ställer så höga krav på dig själv att det är helt galet".
Något att tänka på.
Något att tänka på.
lördag 21 maj 2011
Post-gradulivet
Det var helt otroligt att ta de två rykande varma högarna av nyutprintad graduavhandling och droppa ner dem i handledarens låsta postlåda och sen inse att det är det. En slags ritual av att helt konkret lämna in något. Hur ofta gör man det? I dag skickar man ju bara filen per e-post, och inget känns någonsin så slutgiltigt som när man skriver ut en gradu som inte mera får redigeras.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
onsdag 4 maj 2011
Slutpanik
Den välbekanta prokrastinera-och-slutstressa-taktiken funkar ju då inte fullt så bra med graduavhandlingar. Så denna ena gång - den enda i mitt studieliv - kör jag med förhandsplanerad tidtabell.
Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.
Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.
Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.
Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.
måndag 2 maj 2011
Dagens stereotypi
Alla unibibliotekarier är män som tycker om att läsa fantasylitteratur och larpa. De har långa hästsvansar och mystiska medeltida tatueringar och klär sig i svarta t-skjortor med ockulta heavymotiv. Och så älskar de böcker, helst väldigt gamla sådana. Det var som när jag under mina tidiga studieår frågade om de har King James bibel. Killen bakom disken blev störtglad: OM vi har!
Det är förstås inget fel på dylika bibliotekspojkar. Men det är lustigt att de alla samlats på ett och samma campus.
Det är förstås inget fel på dylika bibliotekspojkar. Men det är lustigt att de alla samlats på ett och samma campus.
torsdag 28 april 2011
Yrkeskrisfunderingar
Det hör väl till "in i arbetslivet på riktigt"-kriser att man får fundera på alternativa banor. Här är min topp 5:
1. Fysioterapeut/Näringsterapeut
2. Psykolog
3. Musiker
4. Astronom (vilket iofs säkert inte är så spännande som man tror)
5. Någon slags inspirationsperson som har en massa mer eller mindre välgrundade åsikter om hur andra ska leva sitt liv - life coach?
1. Fysioterapeut/Näringsterapeut
2. Psykolog
3. Musiker
4. Astronom (vilket iofs säkert inte är så spännande som man tror)
5. Någon slags inspirationsperson som har en massa mer eller mindre välgrundade åsikter om hur andra ska leva sitt liv - life coach?
tisdag 5 april 2011
Graduångest blev graduiver
Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
lördag 2 april 2011
Pytteforskning på löpande band
Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
onsdag 30 mars 2011
Den brutala sanningen
Jag var på ett mycket bra seminarium i dag om lärarens utomspråkliga kommunikation. Där sades rakt ut något som ofta har känts som tabu i lärarkretsar, men som jag har gått och tänkt på en hel del: Det har visst betydelse hur läraren ser ut. Men kanske är det mer fråga om att vara ren, vårdad och bära sig på ett sunt sätt än att vara snygg eller trendig. Men det har betydelse. Jag blir ibland grymt imponerad av kolleger som är så otroligt fräscha och påhittiga med sina kläder varje dag. Speciellt då jag själv får kämpa för att orka laga håret, till exempel. Men ren är jag i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)