Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.