Translatorns återkomst

Jag översätter igen. Det känns som att återvända till en gammal kär syssla... jag märker att jag har en viss rutin och ett visst flyt. Och tack vare detta uppdrag kan min plånbok fyllas med klirr i stället för den ensamma mal som huserar där just nu.

Lite skönt är det också att texterna är avslappnade, kommunikativa, och ämnesområdet lite bekant. Jämfört med EU-byråkratin, som onekligen är lite tung trots alla fina hjälpmedel. Och efter allt gradujobb känns det uppfriskande att ha lite emotionell distans till texten.

Funderingar...

Jag sitter här och undrar hur mycket man egentligen kan styra sina egna känslor...om jag intalar mig själv att man inte måste vältra sig i minnen och vemod, utan att man KAN gå vidare utan desto större dramatik (så där som många män har så lätt att göra), blir det bättre då?

För håller man inte på och funderar och ältar så mycket för att man tror att det hör till saken, och att det är det bästa sättet att behandla livets små motgångar? För förtränger vi saker, säger Farbror Freud, så kommer de tillbaka och spökar senare. Men är det verkligen så i sådana här kärlekskriser av medelmåttig allvarlighetsgrad? Kan inte lite hälsosam förträngning göra livet lite lättare just när det känns lite jobbigt att minnena hoppar på en stup i kvarten.

Jag tror att man kanske kan lära sig kontrollera sitt krisande lite grann (önsketänkande). Kanske kunde man då hitta den gyllene medelvägen mellan "kvinnligt" emotionellt kaoskrisande och det "manliga" emotionella handikappet.

Fan vad jobbigt det är att vara så känslig.

Resfeber

Nu är då alltså en två veckor lång Argentinaresa bokad och om fyra veckor bär det av till USA, något jag har längtat efter länge redan. Eller egentligen längtar jag i största allmänhet efter att resa, för det börjar kännas i kropp och knopp att det är länge sen. Det blir inte bättre av att minnas att det redan är ett helt år sen jag besökte Island! Tiden går så snabbt att det uppriktigt sagt är skrämmande!

Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem

Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.

Jobbärenden

För övrigt så har jag fått ett jobb till hösten, som modersmålslärare. Jag är grymt nöjd, men får nu börja om från början, innehållsmässigt och didaktiskt. För medan jag har helt klart för mig vad jag vill som engelskalärare, känns moddaundervisningen än så länge helt avlägsen. Men det blir det snart ändring på.

Att jobba på gymnasiet blir i sig intressant, all press på eleverna inför studentskrivningen, all den där knakande tankeaktiviteten som jag antar att finns där, men som borde utvecklas och utmanas, till exempel då på moddatimmen.

Tur att det blir sommar här emellan så jag får ställa om och övertyga mig själv om att jag nog ska klara det här! Jag ser fram emot utmaningen. Och tänk så märkligt att få betalt för majoriteten av det arbete man gör. Och ingen dålig praktikantlön heller, utan den lön man förtjänar.

Tidsfördriv

Jag stillar allehanda besvikelser med ett tidsfördriv på facebook. Se, fb är inte bara ett onödigt verktyg för allmänt stalkande*, utan man kan ge sig in på alla möjliga nostalgiprojekt. Och visserligen också en massa löjliga spel och spammeddelanden.

Men i vilket fall som helst ska jag under de följande 30 dagarna gräva i musikminnena och posta låtar, courtesy of Youtube, enligt vissa kriterier. Jag ska verkligen försöka minnas och verkligen vara påhittig. Sånt här gör man när man har för mycket tid och behöver sysselsätta sig.

*tillfredsställande svensk benämning efterlyses

Post-gradulivet

Det var helt otroligt att ta de två rykande varma högarna av nyutprintad graduavhandling och droppa ner dem i handledarens låsta postlåda och sen inse att det är det. En slags ritual av att helt konkret lämna in något. Hur ofta gör man det? I dag skickar man ju bara filen per e-post, och inget känns någonsin så slutgiltigt som när man skriver ut en gradu som inte mera får redigeras.

Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.

Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.

Slutpanik

Den välbekanta prokrastinera-och-slutstressa-taktiken funkar ju då inte fullt så bra med graduavhandlingar. Så denna ena gång - den enda i mitt studieliv - kör jag med förhandsplanerad tidtabell.

Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.

Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.

Dagens stereotypi

Alla unibibliotekarier är män som tycker om att läsa fantasylitteratur och larpa. De har långa hästsvansar och mystiska medeltida tatueringar och klär sig i svarta t-skjortor med ockulta heavymotiv. Och så älskar de böcker, helst väldigt gamla sådana. Det var som när jag under mina tidiga studieår frågade om de har King James bibel. Killen bakom disken blev störtglad: OM vi har!

Det är förstås inget fel på dylika bibliotekspojkar. Men det är lustigt att de alla samlats på ett och samma campus.