Man måste älska 90-talet

Tack Youtube och Spotify, för att vi får återupptäcka våra pinsamma favoriter från det tidiga nittiotalet. Bara ett klick ger oss möjlighet till nostalgitrippar inte bara till de där stora megahittarna som alla lyssnade på, utan också till dessa udda (ofta tyska) hittar som man hade på någon helt mystisk dubbel-cd-hit-compilation som föräldrarna hämtat med sig från någon resa. Jag minns hur jag klättrade upp till stereosystemet i mammas och pappas rum och knäppte på fyra olika moduler, för jag skulle lyssna på cd, kompaktdisk.

Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.

Tystnad och dylikt

Det känns lämpligt att återuppta skrivandet på min något försummade blogg när jullovet har gjort sitt och tiden finns, på riktigt. Men det känns dessutom extra viktigt att skriva därför att jag faktiskt till jullovet fick order om att vara tyst. Helt tyst. Jag kan försäkra att det för en pratglad person inte bara känns helknäppt att hålla mun, utan att det dessutom på sitt sätt är både ögonöppnande och oerhört frustrerande att inte få verbalisera något man har att säga. I synnerhet när man brukar ha en hel del att säga.

På grund av mitt jobb som lärare och en intensivperiod med flera olika sångprojekt plus min personliga tendens att bli hes har gjort att rösten gav upp helt, därav blev jag sänd in i en underlig värld av inre dialog, vilken jag ska beskriva och analysera här på bloggen.

Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Tre damer och en bastuba

Jag tycker om hösten därför att saker kommer igång. Idag hade jag första övningen med de urskönt nischade Dollypops ! Det blir en intensiv höst, eftersom jag nu måste lära mig en helt ny repertoar enligt ett helt nytt koncept, på ganska kort tid. Det är också psykologiskt lite annorlunda att sjunga mezzo i en trekant, i stället för att dela ansvar över harmonimattan av första alt och andra sopran. Men det är helt awesome!

Nu är jag laddad på energi. Och noter. Och höstäpplen. Och saker att göra. Så föredrar jag att ha det.

Några rader om två sånger

Av en händelse råkade jag surfa på BBC:s konsert med Eric Whitacre och hans kör, och med en av mina favoriter Imogen Heap. Den sändes live och kan lyssnas på en tid ännu. Imogen Heap hade blivit ombedd att skriva en sång som Whitacre skulle arrangera för kör och solist.

Hon valde att be allmänheten berätta vilken sång som ännu borde skrivas, i sin projektstol The Listening Chair. Det visade sig att det inte fanns ett enda tomrum, utan ett brett spektrum av teman som borde besjungas. Så hon skrev en otroligt mystisk sång. Jag såg fram emot att höra den, och jag läste bakgrunden. Men den öppnade sig inte på första lyssning, inte ens lite. Väldigt förvånande, faktiskt, då Imogen Heap konsekvent levererar så hög kvalitet. Jag hoppas den snart finns tillgänglig i studioversion också. Så jag ska nu lyssna ett par gånger till och se om den ger belöning lite längre fram.

Idag mindes jag också den här. Tyvärr, måste jag nästan säga, för Björks musik ur von Triers film väcker fortfarande så mycket ångestkänslor fast det är över tio år sedan jag såg filmen. Men sången New World är något av det mest hjärtskärande som skrivits, med hela orkestern och horntemat. En enastående talang, den där isländskan.

Blast from the past

Jag packade idag upp en enorm hög med cd-skivor som har legat i källaren sedan avfärden till Groningen 2008. Redan då var ju cd-skivspelare lite förlegade. Nu fick skivorna gå igenom mp3-förvandling för att bo på min datorhårdskiva.

Minns ni chilloutvågen där strax innan millennieskiftet? Jag har i timmar lyssnat på en massa bättre och sämre baleariska remixar som Ministry of Sounds, Hotel Costes och Café del Mars utgåvor, serien AnotherLateNight (som fortfarande funkar hur bra som helst). Jag var också störtförälskad i Zero 7 och Koop och hela den vågen där vid sent 1990-tal. Jag är helt översköljd av nostalgi. Inte för att jag vill tillbaka till år 2000, men minnena är ljuva.

Sommarsysselsättningar

Jag undrar lite varför jag inte är på väg och se Regina Spektor, Charlotte Gainsbourg och The Shins, som jag lyssnade på helt massor under åren 2004-2006. De spelar ikväll på beachen. Hmm. Men det är inte helt fel med flickkväll och besök hos syster och min pinfärska systerson!

En kördag med mexikanskt

På Lyrans blogg finns nu Andrew Taylors jättefina bilder från konserten Pasión fatal. Gårdagen var också i övrigt en kördag. Vi uppträdde på en storsits för 850 studenter på Senatstorget. Jag observerade allmänt att jag egentligen är helt obekant med finska studentdryckesvisor. Vidare noterade jag att jag är helt obekant med studerande från andra ämnesföreningar och nationer. Jag har liksom inte riktigt insett förrän nu att jag inte är inne i de kretsarna längre.

Men efter ett underbart mål mexikansk fusion på Shanghai cowboy, närmare bestämt en taco fylld med en varm banan, surkål, grönsaker och guacamole, tog vi oss till nästa körevenmang, och då blev jag bättre till mods. På scen under Ylioppilaskunnan laulajats charmiga konsert YL on Pop stod nämligen precis samma gäng som då när det begav sig år 2002. Skönt!

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Äntligen, äntligen säsongsstart!

Dagens, och obegripligt nog säsongens första, löptur överträffade alla förväntningar. Det blev 8 kilometer i mycket lugn takt, men jag hann njuta av solen, av ljuden, av dofterna från Restaurangdagens olika popup-serveringar och så hann jag iaktta hur man ska springa runt Tölöviken. Hur det finns en konsensus om huruvida man ska springa medsols eller motsols. Hur många gånger de snabbare löparna hinner komma emot på ett varv.

Nä, det var helt underbart, en emotionell upplevelse vågar jag till och med säga. Spellistan på min ipod fick äntligen premiär, och jag upptäckte att jag hade gjort några mycket bra val. Låten Within You av en av de bästa housegrupperna just nu, GusGus från Island, är perfekt för att bygga upp förväntansfull energi under de första kilometrarna. Den låter en vänta på någon slags klimax i två hela minuter minuter, och också den kommer bara några få läckra gånger. Avnjutes med hög volym i öronen och på löpstigen.

Nostalgi

Det är en lyx att någon enstaka gång, när stunden känns rätt, hoppa tillbaka 15-20 år i tiden och återbesöka sina stämningar från barndomen. Det där exklusiva som händer när man plötsligt känner en doft från barndomen. Men man får inte göra det för ofta, då förstörs effekten.

En bra metod är att noga välja ut en gammal låt, som med all säkerhet finns på Youtube. Lycka! Mitt sentimentala val i dag var Roxette. En annan fantastisk återupptäckt efter Argentinaresan var den här cumbia-klassikern La Colegiala som mamma och pappa hade på kassett.

OJ. Jag kom inte på rak arm ihåg om kassett skrivs med två s. Tiden går.

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.

Spring i benen

Inom den här veckan borde premiärlänken ske för årets utesäsong! De riktigt hurtiga har i och för sig ingen innesäsong alls, men själv är jag lite för bekväm av mig och vill varken plumsa, slira eller hosta där ute. Men nu börjar föret vara lockande, och jag har redan i flera månader haft en ny spellista på ipodden som väntar på premiär. Den har testkörts på elliptical trainern, men det kan man knappast räkna som en länk.

Snart, snart gäller det! Rekommenderar för övrigt en satsad spellista som bygger upp energi och fart sakta men säkert. Mot mitten då man har sina första svackor ska de mest energiska låtarna komma. Helt suveränt!