Sömnrön

I en artikel på BBC:s nyhetswebb berättas det om några forskare som menar att människan inte av naturen sover åtta timmar i ett sträck. Snarare har nattsömnen sovits i två portioner, från strax efter solnedgången till mitt på natten, och sedan ett pass till efter en liten vaken stund på ett par timmar. Mitt i natten kunde man läsa, skriva, fördjupa sig i bön eller, ja, förlusta sig. Jag skulle tro att det senaste var favoritalternativet under stenåldern.

Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.

Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?

Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.

Fler textminnen

Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.

Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.

Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.

Textnostalgi

Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.

En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.

Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

Om en av de största

Det är svårt att bli personligt berörd då en känd person går bort - en människa som man inte känner själv och som är en talang bland många andra. Men samtidigt slår det en att allt som artisten kunde ha gjort i framtiden nu blir ogjort. Ett konstigt perspektiv då insikten sjunker in. Så var det med Whitney Houston som också med Amy Winehouse: jag känner ingen sorg, bara en del medlidande för de trots allt ganska få som är personligt berörda. Däremot är det en enorm förlust för oss andra som lyssnar på deras musik.

Det är så synd och så ironiskt att det enda som kan rädda en fallande stjärna är döden, för det är först då vi vänder blicken från drogmissbruk och nedgång och fokuserar på det mer väsentliga och höjer sedan minnet till skyarna. Där är vi alla lika skyldiga, och det är väl mänskligt.

Men i den här sången, I look to you, hör man hur vackert Whitney Houstons röst hade åldrats med åren trots att den var sliten. Och jag hoppas de har lämnat den i fred från alltför mycket autotune. RIP Whitney.

J.S. Bach - kändis i hela universum

Vi håller med kören som bäst på och jobbar med Bachs Matteuspassion som ska uppföras den 24.3 i Johanneskyrkan. Jag mindes idag på övningen att någon en gång berättade för mig att det verket fanns med i en rymdkapsel som skickades ut ur solsystemet för att finnas där för eventuella utomjordingar att finna. Idén är så söt och på något vis naiv, men på 1970-talet var rymdäventyr kanske så nytt att man tänkte sig att kapseln faktiskt kunde hamna i någons händer en dag.

Det här blev jag tvungen att kolla upp, men till min besvikelse finns Matteuspassionen inte alls med på Voyager Golden Record som sköts upp med rymdsonden Voyager år 1977. Kanske de tänkte att det blir lite för långt med alla 68 satser. Men Bach är ändå den mest representerade kompositören med hela tre verk på denna Greatest Hits of Humanity.

Men det finns en helt del annat intressant på skivan. Tanken var tydligen att man skulle presentera mänskligheten och planetens natur och kultur. På omslaget finns instruktioner i bild och binär kod (kanske det heter?). Så ingår bland annat följande:

- Hälsningar på 55 olika språk (inklusive svenska men tyvärr inte finska)
- Ljudinspelningar av bl.a. vulkanutbrott, traktorer, syrsor som spelar och förstås - en kyss!
- "Per aspera ad astra" på Morsealfabetet
- Bilder på röntgade händer, supermarketar och könsorgan
- Matematiska och kemiska formler

Den kompletta listan finns här. Men även om Matteuspassionen inte finns med är den ett verk som man måste höra en gång i sitt liv. Till exempel när Lyran och Akademen uppför den i vår!

Tv-känslor

Jag har levt utan tv sedan augusti, då det gamla skrället sa upp kontraktet. Jag förpassade då digibox och dvd-spelare till skåpmörkret och införskaffade i stället en ny dator, vilket var mycket mer brådskande. Under utlandstiderna blev jag ju snabbt van vid att var utan tv så tanken kändes inte alltför främmande.

Det har gått utmärkt bra att vara utan tv, trots att man på något vis måste ta ansvar för sitt tittande på nätet genom att göra medvetna val. Ibland skulle man ju bara vilja kanalsurfa. Nyheter känns gamla redan en minut efter sändningstid, sådär som man inte gärna läser dagstidningar en dag för sent. Så det blir inte mycket kollat på nyheter.

Men nu i valtider och när jag varit sjuk har jag verkligen saknat dumburken. Och lyckligtvis har jag inte gett upp idén helt och hållet - det är bara en ekonomisk fråga: När kommer det att kännas motiverat att köpa en ny burk och hur fin ska den riktigt vara? Tills dess gästar jag andras luddiga golvmattor när det behövs, ett ypperligt alternativ.

Sjukledighetsfunderingar

Jag har aldrig varit bra på att vara sjuk. Jag hade en massa under de tidiga tonåren, men sen opererades mina tonsiller bort och efter det har jag inte varit så sjuk alls, otroligt nog. Risig blir man, krämpor får man, och en gammal klassikerspysjuka kan man inte springa undan. Men den vanliga feberflunsan har inte fått fäste sedan halsmandelborttagningen. Men nu när man blivit äldre (kan inte fatta att jag skriver så), så börjar man märka att t.ex. för lite sömn verkligen har konsekvenser för hälsan.

Svårast är det väl att bedöma vad "sjuk" är. Där tycks alla ha lite olika tröskel. Den här gången blev jag tillsagd från flera olika håll att hostan låter så oroväckande hemsk att jag ska stanna hemma. Det är ju äckligt för andra att lyssna på och så kan de bli smittade. Och visst bryr de sig också. Men med yrket kommer en intressant ny dimension - om rösten är borta, då går det inte att jobba fast man skulle stå på huvudet. Det är åtminstone ett klart kriterium som håller.

Nåja...

...nu kan man vara anonymt interaktiv här om man vill! Bara att kryssa för det man tycker. Och man får givetvis bara tycka en av fyra saker. Nä, tycker man något annat får man kommentera. Det är kul att skriva, men ännu bättre om någon dessutom läser det!