Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Tre damer och en bastuba

Jag tycker om hösten därför att saker kommer igång. Idag hade jag första övningen med de urskönt nischade Dollypops ! Det blir en intensiv höst, eftersom jag nu måste lära mig en helt ny repertoar enligt ett helt nytt koncept, på ganska kort tid. Det är också psykologiskt lite annorlunda att sjunga mezzo i en trekant, i stället för att dela ansvar över harmonimattan av första alt och andra sopran. Men det är helt awesome!

Nu är jag laddad på energi. Och noter. Och höstäpplen. Och saker att göra. Så föredrar jag att ha det.

Några rader om två sånger

Av en händelse råkade jag surfa på BBC:s konsert med Eric Whitacre och hans kör, och med en av mina favoriter Imogen Heap. Den sändes live och kan lyssnas på en tid ännu. Imogen Heap hade blivit ombedd att skriva en sång som Whitacre skulle arrangera för kör och solist.

Hon valde att be allmänheten berätta vilken sång som ännu borde skrivas, i sin projektstol The Listening Chair. Det visade sig att det inte fanns ett enda tomrum, utan ett brett spektrum av teman som borde besjungas. Så hon skrev en otroligt mystisk sång. Jag såg fram emot att höra den, och jag läste bakgrunden. Men den öppnade sig inte på första lyssning, inte ens lite. Väldigt förvånande, faktiskt, då Imogen Heap konsekvent levererar så hög kvalitet. Jag hoppas den snart finns tillgänglig i studioversion också. Så jag ska nu lyssna ett par gånger till och se om den ger belöning lite längre fram.

Idag mindes jag också den här. Tyvärr, måste jag nästan säga, för Björks musik ur von Triers film väcker fortfarande så mycket ångestkänslor fast det är över tio år sedan jag såg filmen. Men sången New World är något av det mest hjärtskärande som skrivits, med hela orkestern och horntemat. En enastående talang, den där isländskan.

En kördag med mexikanskt

På Lyrans blogg finns nu Andrew Taylors jättefina bilder från konserten Pasión fatal. Gårdagen var också i övrigt en kördag. Vi uppträdde på en storsits för 850 studenter på Senatstorget. Jag observerade allmänt att jag egentligen är helt obekant med finska studentdryckesvisor. Vidare noterade jag att jag är helt obekant med studerande från andra ämnesföreningar och nationer. Jag har liksom inte riktigt insett förrän nu att jag inte är inne i de kretsarna längre.

Men efter ett underbart mål mexikansk fusion på Shanghai cowboy, närmare bestämt en taco fylld med en varm banan, surkål, grönsaker och guacamole, tog vi oss till nästa körevenmang, och då blev jag bättre till mods. På scen under Ylioppilaskunnan laulajats charmiga konsert YL on Pop stod nämligen precis samma gäng som då när det begav sig år 2002. Skönt!

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.

J.S. Bach - kändis i hela universum

Vi håller med kören som bäst på och jobbar med Bachs Matteuspassion som ska uppföras den 24.3 i Johanneskyrkan. Jag mindes idag på övningen att någon en gång berättade för mig att det verket fanns med i en rymdkapsel som skickades ut ur solsystemet för att finnas där för eventuella utomjordingar att finna. Idén är så söt och på något vis naiv, men på 1970-talet var rymdäventyr kanske så nytt att man tänkte sig att kapseln faktiskt kunde hamna i någons händer en dag.

Det här blev jag tvungen att kolla upp, men till min besvikelse finns Matteuspassionen inte alls med på Voyager Golden Record som sköts upp med rymdsonden Voyager år 1977. Kanske de tänkte att det blir lite för långt med alla 68 satser. Men Bach är ändå den mest representerade kompositören med hela tre verk på denna Greatest Hits of Humanity.

Men det finns en helt del annat intressant på skivan. Tanken var tydligen att man skulle presentera mänskligheten och planetens natur och kultur. På omslaget finns instruktioner i bild och binär kod (kanske det heter?). Så ingår bland annat följande:

- Hälsningar på 55 olika språk (inklusive svenska men tyvärr inte finska)
- Ljudinspelningar av bl.a. vulkanutbrott, traktorer, syrsor som spelar och förstås - en kyss!
- "Per aspera ad astra" på Morsealfabetet
- Bilder på röntgade händer, supermarketar och könsorgan
- Matematiska och kemiska formler

Den kompletta listan finns här. Men även om Matteuspassionen inte finns med är den ett verk som man måste höra en gång i sitt liv. Till exempel när Lyran och Akademen uppför den i vår!

It's a wrap!

...fast bara för den här episoden! Jag har nu avverkat alla fem delar av min underbara färdigblivningsgåva, fem sånglektioner hos Anyvoice. Efter åtminstone 23 år som aktiv sångare fick jag äntligen jobba på min egen sångröst i förhållande till sig själv, inte bara på rösten i kör. Rösten har jag ju, men det finns så mycket som inte ska behöva vara så ansträngande som det känns, och så mycket som kan låta bättre.

Det där med självutveckling är så rysligt tungt, för man måste plötsligt ge av sig själv på ett helt annat sätt än till exempel i klassrummet*. Då utbyter man energi med eleverna, nu matar man den tillbaka till sig själv. Och som med alla privatlektioner eller terapier så gör man grovjobbet själv - det är redskapen man behöver.

Så att få jobba med något eget med en lärare i stället för att själv vara pedagog är befriande och tungt, men inte så lite givande. Det blir fler inlägg om detta.

* Det är väl också därför eleverna egentligen är så trötta. De jobbar på sig själv 8-16 varje dag!

Resfeber

Nu är då alltså en två veckor lång Argentinaresa bokad och om fyra veckor bär det av till USA, något jag har längtat efter länge redan. Eller egentligen längtar jag i största allmänhet efter att resa, för det börjar kännas i kropp och knopp att det är länge sen. Det blir inte bättre av att minnas att det redan är ett helt år sen jag besökte Island! Tiden går så snabbt att det uppriktigt sagt är skrämmande!

Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem

Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.

Möhippeminnen

Jag var på möhippa i lördags. Jag gillar möhippor! Som tur blir det många av dem denna vår. Just den här var lätt att smälta in i trots förseningen, och den var på något sätt äkta till stämningen. Programmet matchade hjältinnan L. Det är kanske det viktigaste i en möhippa skulle jag tro, att det inte blir överdådigt, bråttom och opersonligt.

Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt

*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas

Julstämning!

Vi ska spela in en julskiva och det kan man som känt inte göra ett par veckor innan. Således övar vi nu julsånger, mycket besynnerligt!

Det får mig att fundera på det där med julstämning, var sitter den egentligen? Är det bara i vetskapen om att det blir julmys och helg? Faran är att julsångerna plötsligt sen känns som "bara sånger". Meningen är att vi ska förmedla jul och den där konsertkänslan på skivan. Så man får tänka på allt det där varma som har med julen att göra och sedan försöka sjunga ut det. Folk hotar med att ta tomteluvor med sig på inspelningen, det kanske kunde göra susen?

Hur som helst blir man ibland förbryllad och tror att det är november. Men allt det andra som hör julen till, mörka kvällar, glögg och vintertrötthet finns inte där. Skumt!

Körglädje

Som inbiten körsångare sedan barnsben var jag förvånad då jag under mitt utbytesår inte saknade körsången alls. Den var liksom på jäähy och det var nästan skönt. Groningens universitetskör var inte socialt så lockande (det låter krasst, jag vet) så det kändes naturligt att låta bli. I Bryssel blev jag däremot rekryterad till de svenska översättarnas Luciakör - en årligen återkommande hit i DGT-komplexet. Lyckligtvis räckte det projektet inte så länge.

Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.

Att göra i dag

Det är mer tillfredsställande att bara besluta sig för att skippa en föreläsning och i stället sätta sig i datorsalen med sin långa to do-lista och beta av den i lugn och ro med en kopp kaffe. Än att annars bara ha ledigt alltså.

Plock ur arkivet

Jag återupptäckte precis den här texten på min fb-profil men tyckte att den kanske platsar bättre här - i mitt eget skrivskrymsle på webben. Den hörde till en av de där störande cirkulerande plojarna - men på något sätt tilltalade den mig, och det är också den enda jag någonsin gjort. Men om något inspirerar en att skriva - hur fel kan det vara? Jag tyckte då jag först postade den att den kändes lite väl personlig men tänker att man måste våga lite ibland också. Alltför personlig är den ändå inte. Och de flesta av er som läser detta känner mig bra (nu kanske lite bättre!).

Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.

-----------

I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.

30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility

20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby

10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.

5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.

3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways

1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed

This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries

Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything

Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class

Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it

Överraskande gåvor: Top 3

Jag har alltid tyckt att man ska ge gåvor då man verkligen vet vad man ska ge. Om man inte vet kan man vänta tills man vet. Givarna av följande gåvor visste vad de gjorde:

1. Ett kvartettarrangemang på en för mig mycket speciell låt
2. Boken Listan: Ditt liv i listor
3. Ett inramat foto som inte är en partyselfare:)

När det lider mot jul...

...så har man så förbajskat (skrivs helt säkert inte så där) mycket att göra. Jag har aldrig hört någon säga "ja, det börjar ju lugna sig så här mot jul". Men det här konstanta hyperaktivitetstillståndet hör ju till årstiden. Och det gör att man uppskattar julen mycket mer sen när den väl kommer.

Jag har egentligen helt grymt bra flyt just nu... Jag gör det jag har planerat och ger så mycket jag kan ge. Energin räcker och det går allmänt sett rätt bra. Fast skriver man så har man officiellt jinxat det. Jag tar risken denna gång. Det kanske känns bra därför att dagen är indelad i olika fack: jobb-studierna-gradu-gym-lunch-kör i olika kombinationer. Det blir aldrig långtråkigt och jag får syre i hjärnan av löpningssträckorna på axeln Brobergsterassen-Sandelsgatan-Unionsgatan-Kampen-Rödbergen. I dag fick jag dock njuta av springturen i högar av slask, vilket var mindre trevligt. (Jag har fått nog av dåliga skor och köper gummistövlar typ i morgon).

Men det allra största hurraet i dag tillägnar jag vår efterkörövningsöl. Faaaaan vilket gäng!