Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

En favorit bland konstformerna

Kvällens kulturdos bestod av Viirus senaste produktion "Det lystna landet", som jag har tänkt se länge. En teaterpjäs kan antingen vara grymt stimulerande, eller också kan den utsätta publiken för den grymmaste sortens tristess. Fast när jag tänker efter har jag inte känt mig uttråkad i en teatersalong sedan gymnasiet. Ikväll var jag minsann inte uttråkad.

Kvällens pjäs var i början obegriplig, men som nästan alltid är fallet med teater så faller saker och ting på plats. Det är när man fått hela paketet som det kan börja sjunka in. Det skönaste med teater att man kan göra helt sjuka saker på scen, som film helt enkelt inte tillåter. Och det viktigaste med mången konstform är, tycker jag, att man släpper tanken om att man måste förstå författarens eller konstnärens avsikt. Intentionalitet är sällan så relevant som vi tror, och det finns inga hemliga, gömda budskap och koder som publiken utmanas att tyda. Konst får betyda precis vad som helst för dig, och det är genom reflektion och diskussion som fler och mer intressanta tolkningar kan stiga till ytan. Det här är min övertygelse, många är av annan åsikt.

Jag läste också om två recensioner i Hbl och Helsingin Sanomat, som också de var mer eller mindre obegripliga innan man sett pjäserna. Tur att man inte är recensent. Hur ska man sammanfatta två så intrycks- och uttrycksfulla men samtidigt absurda pjäser. Det är spännande att se hur olika de båda recensionerna är.