Kvällens kulturdos bestod av Viirus senaste produktion "Det lystna landet", som jag har tänkt se länge. En teaterpjäs kan antingen vara grymt stimulerande, eller också kan den utsätta publiken för den grymmaste sortens tristess. Fast när jag tänker efter har jag inte känt mig uttråkad i en teatersalong sedan gymnasiet. Ikväll var jag minsann inte uttråkad.
Kvällens pjäs var i början obegriplig, men som nästan alltid är fallet med teater så faller saker och ting på plats. Det är när man fått hela paketet som det kan börja sjunka in. Det skönaste med teater att man kan göra helt sjuka saker på scen, som film helt enkelt inte tillåter. Och det viktigaste med mången konstform är, tycker jag, att man släpper tanken om att man måste förstå författarens eller konstnärens avsikt. Intentionalitet är sällan så relevant som vi tror, och det finns inga hemliga, gömda budskap och koder som publiken utmanas att tyda. Konst får betyda precis vad som helst för dig, och det är genom reflektion och diskussion som fler och mer intressanta tolkningar kan stiga till ytan. Det här är min övertygelse, många är av annan åsikt.
Jag läste också om två recensioner i Hbl och Helsingin Sanomat, som också de var mer eller mindre obegripliga innan man sett pjäserna. Tur att man inte är recensent. Hur ska man sammanfatta två så intrycks- och uttrycksfulla men samtidigt absurda pjäser. Det är spännande att se hur olika de båda recensionerna är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar