På besök hos tolkarna

Vi var på studiebesök på generaldirektoratet för tolkning, och det var rätt inspirerande. Översättning och tolkning är som natt och dag, och det är svårt att gå över från det ena till det andra. Man tror att det är fråga om samma sak men det är det definitivt inte. Här i engelskspråkiga världen får man ständigt påpeka vad skillnaden är mellan translating och interpreting.

Då man översätter hinner man googla men som tolk måste man var den mest allmänbildade personen i världen och i princip veta allt och ha informationen inom två nanosekunders räckhåll. Tolkarna reser och stressar. De behöver utmärkt kommunikationsförmåga... det är en helt speciell sorts kommunikation. Det är en sammanfattning som ska vara logisk och begriplig, och helst också bättre än det ursprungliga talet. Dessutom ska man ha en behaglig röst och en livlig ton. Och tydligen har en undersökning visat att det allra viktigaste är att låta intresserad. Det kanske är den största utmaningen för tolkar som har varit med länge.

Jag prövade på simultantolkning en gång, och det var roligt som fan. Och jag var rätt bra på det. Tyvärr är jag snart 28 och borde kanske ha valt detta redan från början. Det tänkte jag ju också då i tiderna, men ärligt talat var det inte värt att bo i Kouvola för. Sorgligt men sant.

Måste man vara så gammal helt plötsligt?

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

Framtidsfrågor

Alla talar om vad som händer "sen". Under alla de senaste mingelkvällarna är det mest jobb, karriär och framtiden som dryftas. Många har jättesvårt att bestämma sig för om de ska stanna eller inte. Och det hänger ju allt på jobbet - är arbetsplatsen inte fantastisk kan man lika bra vara i en trevligare stad. Det Bryssel har att erbjuda är just arbetsmiljön, blandningen och det internationella.

Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.

EU-svenska är svenska

Jag var osäker i början på hur det skulle gå med min finlandssvenskhet. Min erfarenhet grundar sig ju dessutom exklusivt på den finländska förvaltningen. Men jag insåg snabbt att den rädslan var helt obefogad, för jag blev tillsagd: "Vi översätter för svenskspråkiga, inte för Sverige".

I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.

I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.

Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.

Och så var det ju själva jobbet!

EU-översättning låter knappast så sprittande, men det har definitivt många unika erfarenheter att ge mig. Det sades oss att det här är det största och mest effektiva översättningsmaskineriet i världen... det låter väl maffigt, men tänker man närmare på det måste det ju vara sant. Var annars hittar man en 23-faldig samtidig produktion av så här mycket översatt text?

Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.

Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.

Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.

Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.

Det händer i Bryssel

Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.

I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.

Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.

Introduktionsyrsel

Hela veckan har gått åt till att bekanta sig med fenomen och information av olika slag - EU:s administrativa struktur, människor, skumpa och tilltugg, belgiska ölsorter, jobbet, jobbkompisarna och det ofattbart välstrukturerade men invecklade arbetsflödet för en EU-översättare. Det känns som om jag får börja från 0, eller åtminstone från 1 eller 2, och som om mina tidigare arbetsmetoder härstammar från stenåldern. Jag trodde att jag var rutinerad och insatt, men det är så mycket jag inte visste att jag kunde hitta och så många verktyg jag inte haft tillgång till! Det som är klart är att jag kommer att lära mig helt enorma mängder - och då menar jag för en gångs skull inte bara källtextens detaljinformation om saker som gummiskydd för elledningar och annat sprittande.

Det är intressant från min ack så humanistiska synvinkel att se hur så många andra praktikanter är redan frälsta EU-entusiaster som förstår hur EU fungerar på detaljnivå och snackar politik på kaffepausen. Talarna på introkonferensen blev grillade i frågor som gällde substansen i sig, dvs. politiken, arbetssättet och EU:s ställning i världen, till och med EU:s existens. Men jag höll ju hellre tyst och observerade hur de här sakerna talades om, vilket var alldeles tillräckligt intressant.

Mitt Bryssel...

...vet jag inte någonting om, men så här långt gillar jag det. Jag minns ju väl staden från min au pair-tid 8 år tillbaka, men då var jag här med en helt annan utgångspunkt. Nu reagerade jag på det inte helt överraskande faktum att staden utvecklats sen jag senast bodde här i knutarna. Infrastrukturen är fortfarande rätt dålig, men kollektivtransporten får väl godkänt och staden är på det stora hela sympatisk. Den lever nog i hög grad på det internationella livet. Om du är praktikant, eller stagiaire som det kallas, hör du till ett enormt maskineri som hela tiden är igång. 6000 sökte, 600 antogs, och allas omöjliga mängd papper och angelägenheter ska fixas, samtidigt som de nya ansökningarna behandlas.

I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.