Julhelgen kom vid en välkommen tidpunkt, och sömnskulden från början av oktober har äntligen återbetalats med ränta. Följden av att sova mycket är att tröttheten slår över och man behöver mer aktivitet för att pigga upp sig. Gjorde ett närmast patetiskt försök att röra på mig och få syre som resulterade i bara 20 minuter promenad. Men det gör inget, det är bara annandag jul.
I stället tjuvstartade jag på den långa to do-listan för fixandet i hemmet. Där ingår bland annat att sälja gamla möbler, gå igenom klädskåpet (igen) och föra grejer till julgrytorna. Jag försöker att för en gångs skull vara förutseende inför flytten, som kan bli av någonstans mellan 1.1 och 30.4. Det får tiden visa.
måndag 26 december 2011
onsdag 21 december 2011
Musiktips
Jag lyssnade här om dagen på det (väl?) ganska nybildade bandet Sepia som spelar folkpop på svenska, och blev omedelbart beroende. Det är på tiden att det dyker upp en grupp som spelar musik av verkligt hög kvalitet på svenska, och då är det inte frågan om något lite forcerat pop-projekt utan något som känns väldigt genuint.
Men mest glad blir jag av att svenskan låter så naturlig och vacker, och att den är fri från det mystiska "jag måste låta lite rikssvensk"-manéret.
Men mest glad blir jag av att svenskan låter så naturlig och vacker, och att den är fri från det mystiska "jag måste låta lite rikssvensk"-manéret.
tisdag 20 december 2011
Solbrist
Nu minns jag inte längre när jag senast har sett solen. Den enda säkra gissningen är i Argentina för fem veckor sedan. Har laddat upp med D-vitamin, och kalciumintaget är under kontroll i och med de fem kilona ost och yoghurt som jag har inmundigat under de senaste veckorna.
Det är första gången in mitt liv som jag på riktigt upplever att jag inte får tillräckligt med ljus. Intressant fenomen. Men situationen går att underlätta med bland annat följande:
- levande ljus
- hot yoga eller pilates
- plättstekning
- körsång
- kramar o.dyl.
- julmusik
- glögg med eller utan spets
- yllesockor
- brunchar och skvallersessioner
- bloggande
- choklad
Det är första gången in mitt liv som jag på riktigt upplever att jag inte får tillräckligt med ljus. Intressant fenomen. Men situationen går att underlätta med bland annat följande:
- levande ljus
- hot yoga eller pilates
- plättstekning
- körsång
- kramar o.dyl.
- julmusik
- glögg med eller utan spets
- yllesockor
- brunchar och skvallersessioner
- bloggande
- choklad
Ingen ålderskris
Jag blev kallad "rouva" igår av en dam i 65+-åldern när jag tappade halsduken på caféet. Vad hände med "neiti" eller till och med det skärrande hemska "täti" om det kommer från en femårings mun? Jag insisterar på att jag är en fröken, så det så.
torsdag 15 december 2011
Om Prins Daniels talartalanger
Vi analyserade tal idag, nu närmast kroppsspråket, röstanvändningen och trovärdigheten och först i andra hand retoriken.
Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.
Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.
Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.
Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.
Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.
Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.
onsdag 14 december 2011
Nu har det hänt:
Det första mötet med en elev på gymmet (ett trevligt möte, för protokollet). Nattbussen och på stan redan avkryssade, barer och keikkor finns fortfarande kvar på listan. Jag har levt i en bubbla och tänkt mig att de alla bara hänger på Brändö, typ. Men det gör de ju inte.
Fast efter närmare tanke är det inte så farligt. De inser väl snart att jag i motsats till de klassiska föreställningarna om lärare också har ett privatliv, och att vi kommer att dela vissa domäner i den här vackra stan. En närmare eftertanke leder till slutsatsen att också eleverna har ett liv utanför skolan.
Fast efter närmare tanke är det inte så farligt. De inser väl snart att jag i motsats till de klassiska föreställningarna om lärare också har ett privatliv, och att vi kommer att dela vissa domäner i den här vackra stan. En närmare eftertanke leder till slutsatsen att också eleverna har ett liv utanför skolan.
Retorik och slikt
Jag jagar efter det perfekta talet att använda som exempel på diverse goda och mindre goda kvaliteter hos en talare. Djupdykningen (=youtube-surfandet) är ett rent nöje, men att lyssna på alla de goda exemplen gör att jag blir lite småstressad över den finländska retoriken. Var finns de stora gesterna, eftertrycket, den höjda rösten, passionen? Tyvärr är vår kultur kanske inte tillräckligt storgestad i sig själv för sådana talarpersonligheter.
En tendens lade jag märke till. I alla dessa tal om till exempel lika rättigheter för homosexuella talar man om "the content of my/his/her character", ett ganska snyggt formulerat begrepp som vädjar till den rationella lyssnaren. Det verkar som att det är självaste Martin Luther King Jr som alluderas till:
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
Användningen av begreppet funkar även i Youtube-sensationen Zach Wahls tal, och i den här lilla godbiten. Hoppas det inte blir överanvänt.
Hur som helst har vi en lång väg att gå innan vi alla kan ställa oss upp och hålla brandtal som den ovan länkade fjortonåriga gossen.
En tendens lade jag märke till. I alla dessa tal om till exempel lika rättigheter för homosexuella talar man om "the content of my/his/her character", ett ganska snyggt formulerat begrepp som vädjar till den rationella lyssnaren. Det verkar som att det är självaste Martin Luther King Jr som alluderas till:
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
Användningen av begreppet funkar även i Youtube-sensationen Zach Wahls tal, och i den här lilla godbiten. Hoppas det inte blir överanvänt.
Hur som helst har vi en lång väg att gå innan vi alla kan ställa oss upp och hålla brandtal som den ovan länkade fjortonåriga gossen.
Hälsofunderingar
Det har varit lite si och så med hälsan ända sedan början av september, då ett helvete av 14 veckors mykoplasma bröt ut. Jag har långsamt drivit in i ett vardagsmående som inte är på en nivå som jag kan acceptera. Dålig kost, alltför mycket socker och motion bara i form av promenaderna till jobbet och en enstaka hotpilates här och där, samt den mest enträgna hostan i mitt hela liv har gjort vardagen seg. Alltför seg, då det kännbart påverkar min psykiska spänstighet.
Det galna är att man inte märker hur stor skillnaden är före man är tillbaka på rätt spår. Nu efter ringa 30 timmar utan sockerpeakar och efter ett enda autistiskt träningspass i lågt tempo är jag som pånyttfödd. Lämpligt i tid före det riktiga rövarlivet börjar. Men man får poäng för att försöka. Rekommenderas!
Det galna är att man inte märker hur stor skillnaden är före man är tillbaka på rätt spår. Nu efter ringa 30 timmar utan sockerpeakar och efter ett enda autistiskt träningspass i lågt tempo är jag som pånyttfödd. Lämpligt i tid före det riktiga rövarlivet börjar. Men man får poäng för att försöka. Rekommenderas!
söndag 11 december 2011
Wrapup för den fördjupade litteraturen
Mitt mål i den här kursen var att diskutera och ge elever insikter i följande teser som tillsammans bildar kärnan för mitt sätt att närma sig litteraturen. Och det är väl i brist på andra förslag den jag måste utgå ifrån då jag tillämpar läroplanen.
- Vi får genom litteraturen (läs-)erfarenheter och kunskap som annars inte är tillgängliga för oss, och detta gör oss till klokare människor (sen kan man diskutera om det för alla verkligen är ett viktigt mål att bli klokare)
- Litteraturen avspeglar den tid vi lever i, och det är främst tack vare litteraturen vi vet något alls om människan som varelse, förr och nu.
- Det spelar ingen roll vad upphovskvinnan vill förmedla med sin dikt, roman, tavla, novell, pjäs, sång, det viktigaste är vad vi som individer får ut av den i form av upplevelser och insikter. Men för att få ut mer behöver vi diskutera, kritisera, granska och ställa frågor.
Relativt enkelt, tycker man? Inte, då gruppen består av elever med så olika attityder och intresse för ämnet. Men på basis av provsvaren och efter min känslogallup* (som tyvärr snart riskerar att bli överanvänd) inser jag att kursen inte var helt misslyckad. Det gör mig glad.
* Eleverna stänger ögonen och markerar då jag undrar vem som har fått minst en större insikt under kursen.
- Vi får genom litteraturen (läs-)erfarenheter och kunskap som annars inte är tillgängliga för oss, och detta gör oss till klokare människor (sen kan man diskutera om det för alla verkligen är ett viktigt mål att bli klokare)
- Litteraturen avspeglar den tid vi lever i, och det är främst tack vare litteraturen vi vet något alls om människan som varelse, förr och nu.
- Det spelar ingen roll vad upphovskvinnan vill förmedla med sin dikt, roman, tavla, novell, pjäs, sång, det viktigaste är vad vi som individer får ut av den i form av upplevelser och insikter. Men för att få ut mer behöver vi diskutera, kritisera, granska och ställa frågor.
Relativt enkelt, tycker man? Inte, då gruppen består av elever med så olika attityder och intresse för ämnet. Men på basis av provsvaren och efter min känslogallup* (som tyvärr snart riskerar att bli överanvänd) inser jag att kursen inte var helt misslyckad. Det gör mig glad.
* Eleverna stänger ögonen och markerar då jag undrar vem som har fått minst en större insikt under kursen.
Tillbaka till vardagen
Livet pre-Argentina och post-Argentina... bägge episoderna lika stressiga för att man gjorde förberedande arbete innan Resan och släckte eldar efteråt. Nu har allt lugnat sig och det finns lite tid att tänka på nästa steg, bland annat den här periodens kurser, hälsan och julstämningen.
Att plötsligt ha en kurs mindre känns märkvärdigt... så här mycket planeringstid plötsligt? Och det behövs, för jag har en ny fördjupad kurs, denna gång i muntlig kommunikation. Något som ligger mig mycket nära hjärtat.
tisdag 25 oktober 2011
Digital poesi
Inom ramen för mitt "inspirera de oinspirerade"-projekt i litteraturkursen ville jag diskutera poesin på bredden snarare än att komma dragande med ytterligare en Södergran-dikt*. I själva verket finns det en massa experimentell poesi som drar nytta av de medier som vi har fått tillgång till under de senaste 20-30 åren.
Egentligen är det konstigt att det inte finns mer visuell och digital poesi. I synnerhet på svenska är det ganska skralt med utbudet. Kanske beror det på att de formerna kräver en viss kompetens i animation och ljuddesign, och många traditionella poeter trivs kanske ändå bäst med penna, kaffekopp och anteckningsblock.
I varje fall är idén i digital poesi att texten flyter ihop med en visuell dimension, dikten är en bilddikt i traditionell mening, men en rörlig, animerad sådan. Utöver det kan man föra in ljud och musik som extra element. Det kan handla om dikter som läses upp till en animation, eller texter som bara presenteras genom bild och rörelse. Det blir ganska spännande och kittlande, tycker jag. Stämningen kan man heller inte klaga på i denna ganska intressanta digitala dikt av Michael Koly. För historieskrivningen kan det berättas att eleverna inte alls förstod eller tyckte om den här formen av poesi.
*Södergran är härlig, men inte för 17-åringarna.
Egentligen är det konstigt att det inte finns mer visuell och digital poesi. I synnerhet på svenska är det ganska skralt med utbudet. Kanske beror det på att de formerna kräver en viss kompetens i animation och ljuddesign, och många traditionella poeter trivs kanske ändå bäst med penna, kaffekopp och anteckningsblock.
I varje fall är idén i digital poesi att texten flyter ihop med en visuell dimension, dikten är en bilddikt i traditionell mening, men en rörlig, animerad sådan. Utöver det kan man föra in ljud och musik som extra element. Det kan handla om dikter som läses upp till en animation, eller texter som bara presenteras genom bild och rörelse. Det blir ganska spännande och kittlande, tycker jag. Stämningen kan man heller inte klaga på i denna ganska intressanta digitala dikt av Michael Koly. För historieskrivningen kan det berättas att eleverna inte alls förstod eller tyckte om den här formen av poesi.
*Södergran är härlig, men inte för 17-åringarna.
tisdag 18 oktober 2011
Keikkalistan
29.5 YL on pop, Savoy
16.5 Akademens vårkonsert, Riddarhuset
29.4 Spunk 10 år, Savoy
15.2 Real Group, Alexandersteatern
7.2 LCMDF, Svenska Talande Klubben, Korjaamo
22.12 Lumen valos julkonsert, Uspenskikatedralen
19.12 Manifestums julkonsert, Gamla kyrkan
9.12 Emmas C-examenskeikka, Sibelius-Akademin
28.11 Emmas övningskeikka, Nosturi
28.11 Jamie Woon, Circus
27.11 Bergman-konsert med AS och MM, Sibelius-Akademin
17.10 John Grant, Savoy
28.9 Tori Amos, Ishallen
7.9 Firefox AK, Korjaamo
3.9 Accu, Punajuuri Block Party
14.8 James Blake, Flow
14.8 Kanye West
14.8 Jamie Woon, Flow
13.8 Hercules and the Love Affair, Flow
13.8 Janelle Monaé, Flow
12.8 Röyksopp, Flow
12.8 Midlake, Flow
12.8 Teeth, Flow
19.5 Treehouse, Bar Loose
15.1 Treehouse, Mendocino
14.1 Slam it, Kuudes linja (artistnamn fattas)
3.11 Donkeyboy, Korjaamo
16.5 Akademens vårkonsert, Riddarhuset
29.4 Spunk 10 år, Savoy
15.2 Real Group, Alexandersteatern
7.2 LCMDF, Svenska Talande Klubben, Korjaamo
22.12 Lumen valos julkonsert, Uspenskikatedralen
19.12 Manifestums julkonsert, Gamla kyrkan
9.12 Emmas C-examenskeikka, Sibelius-Akademin
28.11 Emmas övningskeikka, Nosturi
28.11 Jamie Woon, Circus
27.11 Bergman-konsert med AS och MM, Sibelius-Akademin
17.10 John Grant, Savoy
28.9 Tori Amos, Ishallen
7.9 Firefox AK, Korjaamo
3.9 Accu, Punajuuri Block Party
14.8 James Blake, Flow
14.8 Kanye West
14.8 Jamie Woon, Flow
13.8 Hercules and the Love Affair, Flow
13.8 Janelle Monaé, Flow
12.8 Röyksopp, Flow
12.8 Midlake, Flow
12.8 Teeth, Flow
19.5 Treehouse, Bar Loose
15.1 Treehouse, Mendocino
14.1 Slam it, Kuudes linja (artistnamn fattas)
3.11 Donkeyboy, Korjaamo
Keikkor, keikkor
Som tidigare bekänt är jag en vän av listor, och jag har länge tänkt göra en över livekeikkor jag varit på. Man borde ha börjat för länge sen, men det är väl aldrig helt för sent? Sen kan man konsultera listan för allehanda nostalgiska aktiviteter och det där underliga man nu gör med listor. Att man stirrar på dem och minns, liksom. Om man är en vän av listor som jag vet man vad jag menar.
Listan ska alltså nu bli till i sitt eget inlägg, och får leva med fast den med tiden faller in bland andra äldre inlägg. Uppmuntrar andra kompulsiva listvänner att göra likadant, i samma märkliga och svårdefinierade syfte.
Listan ska alltså nu bli till i sitt eget inlägg, och får leva med fast den med tiden faller in bland andra äldre inlägg. Uppmuntrar andra kompulsiva listvänner att göra likadant, i samma märkliga och svårdefinierade syfte.
Måndagslyx
Veckan kunde inte ha börjat bättre. Del tre av min för-bra-för-att-vara-sant-färdigblivningspresent som bestod av ett paket på tapas, skumpa och John Grants konsert räddade en annars ganska seg höstmåndag. Karln stiger ut på scen i sin hängiga svarta skjorta, sina fula lenkkare och otrimmade skägg... och sen bara sjunger han sina sånger, helt okonstlat.
Det är sällsynt med artister som inte verkar ha en lika stark gräns mellan scenpersonen och sig själv. Jämfört med till exempel Tori Amos lite koketta småfnissande i sin inte helt ödmjuka pinka satinkåpa.
Nä, det här var bara så personligt och välsjunget att man blir helt tyst. Publiken på Savoy bestod av en underligt brokig skara som helt tydligt var där för honom. Här och här ett par smakprov på mannens talang.
Det är sällsynt med artister som inte verkar ha en lika stark gräns mellan scenpersonen och sig själv. Jämfört med till exempel Tori Amos lite koketta småfnissande i sin inte helt ödmjuka pinka satinkåpa.
Nä, det här var bara så personligt och välsjunget att man blir helt tyst. Publiken på Savoy bestod av en underligt brokig skara som helt tydligt var där för honom. Här och här ett par smakprov på mannens talang.
söndag 16 oktober 2011
Mexikansk himmel
Höstlovet, slutet på min första period som moddalärare, eller kanske bara vanlig onsdag, firades på Café de Nopal på Lönnrotsgatan. Ryktet berättade att det var fråga om en av stans nu just bästa restauranger så förväntningarna var höga.
De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.
De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.
YES-kvinnans mellanrapport
Livet som YES-woman framskrider med framgång, men ingen har föreslagit något riktigt tokigt så jag har inte haft behov av att medvetet påtala min YES-princip.
I hopp om fler vardagsvägskäl som kräver YES-attityd lunkar jag vidare i en just nu helt fantastiskt bra vardag.
I hopp om fler vardagsvägskäl som kräver YES-attityd lunkar jag vidare i en just nu helt fantastiskt bra vardag.
tisdag 11 oktober 2011
Mer talang
Jag måste (=har äntligen en orsak att) på tjänstens vägnar ta in lyriken i mitt liv igen. Man kan definitivt säga att det har varit passivt på den fronten på sistone. Jag gick in för att ta reda på vad Justin Vernon egentligen sjunger i den nedan nämnda sången Beth/Rest, och stötte så på en förunderlig text. Inga nödrim av typen love - heaven up above här inte. Bör smältas.
lördag 1 oktober 2011
80-talet år 2011
Det är som om Bon Iver skulle ha svarat på mitt personliga önskemål när han skapade denna äkta 80-talssloware med synt, massor reverb på sången och obligatoriska gitarriff samt saxofonsolo. Ändå känns sången helt färsk och helt grymt personlig.
Tack 80-talet för de dramatiska trummorna, det överdrivna ekot på samtliga instrument, den tjocka Rick Astley-klangen hos de manliga solisterna och för tersstämmorna.
Tack 80-talet för de dramatiska trummorna, det överdrivna ekot på samtliga instrument, den tjocka Rick Astley-klangen hos de manliga solisterna och för tersstämmorna.
Ja!
Jag började lördagen med att säga "ja" i ett minst sagt förvirrat sömndrucket tillstånd och blev följaktligen upplockad med 4 minuters varsel för en liten roadtripp och kaffe. Det blev inte precis en så lugn lördagsmorgon som jag hade väntat mig, men däremot fick jag ett härligt morgonmål i höstsolen på den nya bekantskapen Café Regatta, det överlägset charmigaste cafét i stan. Där får man 5 cent tillbaka för varje påtår.
Jag tänkte att detta känns som ett lämpligt avstamp till en ny omgång av livet som YES Woman. Principen är att säga "ja" till allt som inte är helt orimligt. Och då ska man då enligt den dåliga Jim Carrey-filmens filosofi uppleva mer och knussla mindre.
Framför allt är det skönt av följande orsak: man kan inte vela eftersom man har bestämt sig för att svaret alltid ska vara ja.
Jag tänkte att detta känns som ett lämpligt avstamp till en ny omgång av livet som YES Woman. Principen är att säga "ja" till allt som inte är helt orimligt. Och då ska man då enligt den dåliga Jim Carrey-filmens filosofi uppleva mer och knussla mindre.
Framför allt är det skönt av följande orsak: man kan inte vela eftersom man har bestämt sig för att svaret alltid ska vara ja.
måndag 26 september 2011
En otippad morgon
Vi lever i ett underligt land där spontana diskussioner med främlingar är så sällsynta att de kan pigga upp ens dag helt galet mycket. Jag uppskattade USA därför att man blev tilltalad hela tiden, case in point: "Girl, I LOVE your shoes" på busshållplatsen i Pittsburgh på klingande African-American English.
Men i dag morse promenerade jag alltså på Fredriksgatan klockan 06.45 och såg en i och för sig inte så lycklig situation veckla ut sig - en man låg mitt på trottoaren och rullade omkring, berusad men vid liv. Det här ledde till en kort men på något sätt innerlig dialog mellan mig och en man på cykel, som just hade kollat att han levde. Båda fick nog en lite bättre start på dagen, medan fyllot å sin sida hade en jävligt dålig start på dagen. Känns ironiskt och lite fel att hans misär bidrog så mycket till mitt goda morgonhumör.
Sen blev morgonen ännu bättre då jag fick njuta av en helt underbar soluppgång från Brändö bro.
Men i dag morse promenerade jag alltså på Fredriksgatan klockan 06.45 och såg en i och för sig inte så lycklig situation veckla ut sig - en man låg mitt på trottoaren och rullade omkring, berusad men vid liv. Det här ledde till en kort men på något sätt innerlig dialog mellan mig och en man på cykel, som just hade kollat att han levde. Båda fick nog en lite bättre start på dagen, medan fyllot å sin sida hade en jävligt dålig start på dagen. Känns ironiskt och lite fel att hans misär bidrog så mycket till mitt goda morgonhumör.
Sen blev morgonen ännu bättre då jag fick njuta av en helt underbar soluppgång från Brändö bro.
fredag 23 september 2011
När man väl lärt sig något är det helt omöjligt att föreställa sig hur det vad innan. Det tänkte jag på i dag när jag läste igenom lucktestet i studentskrivningarna i finska. Den rätta formen liksom hoppar ut och ger sig till känna. Och ingalunda skriver jag i dag felfri finska, men den typen av uppgifter som fanns i studentexamen är bara inte svåra längre.
Samma sak när jag rättade tvåornas förhör på de nordiska språken. Hur kan man inte se skillnad på danska och isländska? Det är väl klart man inte kan, om man inte har lärt sig det. Så när man ibland undrar om det man säger går hem är nog svaret i denna elevs fall...nej.
Men jag funderade alltså på hur mycket detaljkunskap vi går omkring och bär på...det känns som om det mesta jag vet om världen inte går att spåra. Jag vet precis hur jag lärde mig simma, när jag förstod att Karlavagnen inte var en riktig vagn, och hur det kändes att äntligen fatta hur man löser ekvationssystem. Men hur kan jag höra skillnad på dur och moll, när läste jag mitt första ord? Vem har lärt mig känna julstämning och varför kan jag kasta boll då ingen har lärt mig det?
Samma sak när jag rättade tvåornas förhör på de nordiska språken. Hur kan man inte se skillnad på danska och isländska? Det är väl klart man inte kan, om man inte har lärt sig det. Så när man ibland undrar om det man säger går hem är nog svaret i denna elevs fall...nej.
Men jag funderade alltså på hur mycket detaljkunskap vi går omkring och bär på...det känns som om det mesta jag vet om världen inte går att spåra. Jag vet precis hur jag lärde mig simma, när jag förstod att Karlavagnen inte var en riktig vagn, och hur det kändes att äntligen fatta hur man löser ekvationssystem. Men hur kan jag höra skillnad på dur och moll, när läste jag mitt första ord? Vem har lärt mig känna julstämning och varför kan jag kasta boll då ingen har lärt mig det?
torsdag 22 september 2011
Daglig berg-och-dalbana
Bara i dag förde arbetsdagen med sig tre totala floppar och fyra fenomenala energitoppar. Det är nog därför man på kvällen sitter och stirrar in i datorskärmen. Att känna och tänka så mycket på kort tid förbrukar enorma mängder energi. Det känns som om jag överväger sju alternativa förfaringssätt på en sekund. Till och med beslutet ryms in i samma sekund. Det var ju de här "pedagogiska besluten" som de hela tiden talade om på unis pedagogik (det var nog en av de få saker som faktiskt anknöt till Konsten Att Undervisa I Klass).
Det finns inget sätt att förutsäga hur lektionen ska gå, för ALLT händer i stunden, i gruppen. Ibland finns det underliga energier som känns som en helt konkret barriär mellan mig och eleverna, ibland bjuder den mest otippade eleven på sig själv, och ibland finns det ingen energi alls, bara slappa tonårsvibbar.
Det finns inget sätt att förutsäga hur lektionen ska gå, för ALLT händer i stunden, i gruppen. Ibland finns det underliga energier som känns som en helt konkret barriär mellan mig och eleverna, ibland bjuder den mest otippade eleven på sig själv, och ibland finns det ingen energi alls, bara slappa tonårsvibbar.
lördag 17 september 2011
Islandsfeber
Jag höll lektion om Island och isländska nu i veckan - det är en lyx att jag får sköta alla Nordenkurser under detta läsår. Jag tycker ju rätt mycket om Norden. Jag tror inte det undgick eleverna att jag i synnerhet tycker om Island och isländskan, så som jag pratade på om heta källor, musikgrupper per capita och roliga isländska nyord. Jag hörde mig själv utbrista "Visst är de fina, de här orden?", en replik som möttes av 33 levande frågetecken.
Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.
Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.
Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.
Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.
torsdag 8 september 2011
PISA-funderingar
Jag inhämtade en hel del förbryllande fakta på fortbildningen i dag.
- Inte ett enda av OECD-länderna har PISA-resultat enligt vilka pojkar skulle ha bättre läsfärdigheter än flickor
- Över hälften av Finlands pojkar läser ALDRIG för nöjes skull
- Den största diskrepansen (bland OECD-länderna) mellan flickors och pojkars läsfärdigheter finns på...ÅLAND.
- Svenskspråkiga elever i Finlands metropolområden läser bättre än i Österbotten
- De svenska skolorna i Finland är tionde bäst i världen (eller nåjå OECD-länderna) på läsförståelse, men ändå känns ju elevernas läsande inte så fantastiskt i klassrummet.
Enligt dagens föreläsning baserad på PISA-statistik är den huvudsakliga orsaken till de svenska skolornas sämre resultat främst den höga andelen elever i skolorna med annat hemspråk än svenska. Man borde väl som moddalärare få dra en suck av lättnad över att det inte bara är undervisningen som suger. Men sen när man har dragit den sucken är det bara att kavla upp ärmarna.
Mer om vad PISA 2009-resultaten betyder finns här.
- Inte ett enda av OECD-länderna har PISA-resultat enligt vilka pojkar skulle ha bättre läsfärdigheter än flickor
- Över hälften av Finlands pojkar läser ALDRIG för nöjes skull
- Den största diskrepansen (bland OECD-länderna) mellan flickors och pojkars läsfärdigheter finns på...ÅLAND.
- Svenskspråkiga elever i Finlands metropolområden läser bättre än i Österbotten
- De svenska skolorna i Finland är tionde bäst i världen (eller nåjå OECD-länderna) på läsförståelse, men ändå känns ju elevernas läsande inte så fantastiskt i klassrummet.
Enligt dagens föreläsning baserad på PISA-statistik är den huvudsakliga orsaken till de svenska skolornas sämre resultat främst den höga andelen elever i skolorna med annat hemspråk än svenska. Man borde väl som moddalärare få dra en suck av lättnad över att det inte bara är undervisningen som suger. Men sen när man har dragit den sucken är det bara att kavla upp ärmarna.
Mer om vad PISA 2009-resultaten betyder finns här.
Det Nya Yrket
Om man skulle kunna vända blad på en blogg så skulle jag göra det nu. Jag har inlett hösten som utexaminerad, på en ny arbetsplats, i en ny roll, med ett nytt undervisningsämne och med 200 nya människor att lära känna. Så där till att börja med. Jag är redan nu betydligt mer ivrig än jag någonsin trodde jag skulle vara, och ämnet känns helt rätt. Engelskan får vänta.
Ingen dag är sig lik... ibland stirrar eleverna tomt och ointresserat framför sig, ibland är de engagerade, glada, förväntansfulla. Än hör jag mig själv svamla och åka in på den ena verbala återvändsgränden efter den andra, än står jag och talar med oanad precision och ett helt underbart flyt.
Det jag gör känns viktigt - och inte helt omöjligt att göra bra trots allt. Kanske är det här bara smekmånadsfasen, men ett vet jag: om morgnarna är mina steg mot arbetsplatsen lätta.
Ingen dag är sig lik... ibland stirrar eleverna tomt och ointresserat framför sig, ibland är de engagerade, glada, förväntansfulla. Än hör jag mig själv svamla och åka in på den ena verbala återvändsgränden efter den andra, än står jag och talar med oanad precision och ett helt underbart flyt.
Det jag gör känns viktigt - och inte helt omöjligt att göra bra trots allt. Kanske är det här bara smekmånadsfasen, men ett vet jag: om morgnarna är mina steg mot arbetsplatsen lätta.
onsdag 15 juni 2011
Nya grenar
Jag har testat två nya grenar (eller gymtimmar kanske man borde kalla det). Kettlebell och Zumba, båda har fått en bas av hysteriska efterföljare.
Kettlebell var överraskande tungt med en liten vikt, och jag kände att den träningen var riktigt riktigt bra för mig. Övningarna var funktionella och krävde hård corekontroll och arbete av hela kroppen och inte bara isolerade muskler - som man t.ex. under BodyPump får kämpa med att hålla isolerade. Grym muskelvärk i dag, men det var lite svårt att gestalta rörelserna i början. Men när jag fick armarna att göra som jag ville var det faktiskt ganska givande. En givande träning är då man faktiskt gör sitt allt utan teknikkrångel och bristande fokus, tycker jag.
Zumba var inte särskilt medryckande. Jag förstår på den mer sakkunniga E att en bättre ledare kan få timmen riktigt bra. Men tyvärr bekräftade dagens timme bara mina fördomar om att Zumba är för överviktiga tanter som inte riktigt vill göra annat. Det hjälpte inte att instruktören talade till oss som just dylika. Visserligen är det bra att det finns motionsformer för alla sorters personer, och kanske är mitt icke helt brinnande intresse för latinodans en bidragande orsak. Men allt jag kände hela timmen är att jag ville hoppa omkring som en galning och få ut all överlopps energi, men det ska man ju väl inte då man ska göra mysiga salsasteg och vicka på höfterna och vara jätteperky.
Kettlebell var överraskande tungt med en liten vikt, och jag kände att den träningen var riktigt riktigt bra för mig. Övningarna var funktionella och krävde hård corekontroll och arbete av hela kroppen och inte bara isolerade muskler - som man t.ex. under BodyPump får kämpa med att hålla isolerade. Grym muskelvärk i dag, men det var lite svårt att gestalta rörelserna i början. Men när jag fick armarna att göra som jag ville var det faktiskt ganska givande. En givande träning är då man faktiskt gör sitt allt utan teknikkrångel och bristande fokus, tycker jag.
Zumba var inte särskilt medryckande. Jag förstår på den mer sakkunniga E att en bättre ledare kan få timmen riktigt bra. Men tyvärr bekräftade dagens timme bara mina fördomar om att Zumba är för överviktiga tanter som inte riktigt vill göra annat. Det hjälpte inte att instruktören talade till oss som just dylika. Visserligen är det bra att det finns motionsformer för alla sorters personer, och kanske är mitt icke helt brinnande intresse för latinodans en bidragande orsak. Men allt jag kände hela timmen är att jag ville hoppa omkring som en galning och få ut all överlopps energi, men det ska man ju väl inte då man ska göra mysiga salsasteg och vicka på höfterna och vara jätteperky.
Spydigt värre
Och på tal om sport så inleddes beachvolleysäsongen med ett i och för sig riktigt bra spel, men en så irriterande lagkompis att jag höll på att tappa förståndet. Lite uppfriskande att känna på ytterliga känslor igen, det är länge sen jag har nått så höga irritationsnivåer.
Det gäller alltså karlfolk som inte spelar mycket bättre än jag, men som ändå tycker att det är nödvändigt att ge teknikråd så fort jag missar en boll. Jag är ju medveten om att bollen ska över nätet, hur man ska slå den, och vart man ska sikta. Oftast går bollen dit den ska. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag servade i nätet medan han pladdrade något om att lobba, varefter han tillrättavisade mig med att utbrista "men lyssna först". Öööööh, förlåt - hur kunde jag vara så tanklös att jag servar utan att först få veta vart jag ska serva den?
Detta var visserligen inte det värsta, utan det värsta var att inga andra killar som också missar bollar fick sin behövliga dos av denna underbara teknikkonsultering.
Det var bara det jag ville ryta till om i dag.
Det gäller alltså karlfolk som inte spelar mycket bättre än jag, men som ändå tycker att det är nödvändigt att ge teknikråd så fort jag missar en boll. Jag är ju medveten om att bollen ska över nätet, hur man ska slå den, och vart man ska sikta. Oftast går bollen dit den ska. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag servade i nätet medan han pladdrade något om att lobba, varefter han tillrättavisade mig med att utbrista "men lyssna först". Öööööh, förlåt - hur kunde jag vara så tanklös att jag servar utan att först få veta vart jag ska serva den?
Detta var visserligen inte det värsta, utan det värsta var att inga andra killar som också missar bollar fick sin behövliga dos av denna underbara teknikkonsultering.
Det var bara det jag ville ryta till om i dag.
tisdag 14 juni 2011
En tanke...
En god vän som jag träffar mer sällan nuförtiden fick en grundlig lägesrapport. Sen sa hon något till mig som ingen riktigt har sagt förut: "Du ställer så höga krav på dig själv att det är helt galet".
Något att tänka på.
Något att tänka på.
måndag 30 maj 2011
Translatorns återkomst
Jag översätter igen. Det känns som att återvända till en gammal kär syssla... jag märker att jag har en viss rutin och ett visst flyt. Och tack vare detta uppdrag kan min plånbok fyllas med klirr i stället för den ensamma mal som huserar där just nu.
Lite skönt är det också att texterna är avslappnade, kommunikativa, och ämnesområdet lite bekant. Jämfört med EU-byråkratin, som onekligen är lite tung trots alla fina hjälpmedel. Och efter allt gradujobb känns det uppfriskande att ha lite emotionell distans till texten.
Lite skönt är det också att texterna är avslappnade, kommunikativa, och ämnesområdet lite bekant. Jämfört med EU-byråkratin, som onekligen är lite tung trots alla fina hjälpmedel. Och efter allt gradujobb känns det uppfriskande att ha lite emotionell distans till texten.
Funderingar...
Jag sitter här och undrar hur mycket man egentligen kan styra sina egna känslor...om jag intalar mig själv att man inte måste vältra sig i minnen och vemod, utan att man KAN gå vidare utan desto större dramatik (så där som många män har så lätt att göra), blir det bättre då?
För håller man inte på och funderar och ältar så mycket för att man tror att det hör till saken, och att det är det bästa sättet att behandla livets små motgångar? För förtränger vi saker, säger Farbror Freud, så kommer de tillbaka och spökar senare. Men är det verkligen så i sådana här kärlekskriser av medelmåttig allvarlighetsgrad? Kan inte lite hälsosam förträngning göra livet lite lättare just när det känns lite jobbigt att minnena hoppar på en stup i kvarten.
Jag tror att man kanske kan lära sig kontrollera sitt krisande lite grann (önsketänkande). Kanske kunde man då hitta den gyllene medelvägen mellan "kvinnligt" emotionellt kaoskrisande och det "manliga" emotionella handikappet.
Fan vad jobbigt det är att vara så känslig.
För håller man inte på och funderar och ältar så mycket för att man tror att det hör till saken, och att det är det bästa sättet att behandla livets små motgångar? För förtränger vi saker, säger Farbror Freud, så kommer de tillbaka och spökar senare. Men är det verkligen så i sådana här kärlekskriser av medelmåttig allvarlighetsgrad? Kan inte lite hälsosam förträngning göra livet lite lättare just när det känns lite jobbigt att minnena hoppar på en stup i kvarten.
Jag tror att man kanske kan lära sig kontrollera sitt krisande lite grann (önsketänkande). Kanske kunde man då hitta den gyllene medelvägen mellan "kvinnligt" emotionellt kaoskrisande och det "manliga" emotionella handikappet.
Fan vad jobbigt det är att vara så känslig.
Resfeber
Nu är då alltså en två veckor lång Argentinaresa bokad och om fyra veckor bär det av till USA, något jag har längtat efter länge redan. Eller egentligen längtar jag i största allmänhet efter att resa, för det börjar kännas i kropp och knopp att det är länge sen. Det blir inte bättre av att minnas att det redan är ett helt år sen jag besökte Island! Tiden går så snabbt att det uppriktigt sagt är skrämmande!
Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem
Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.
Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem
Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.
onsdag 25 maj 2011
Jobbärenden
För övrigt så har jag fått ett jobb till hösten, som modersmålslärare. Jag är grymt nöjd, men får nu börja om från början, innehållsmässigt och didaktiskt. För medan jag har helt klart för mig vad jag vill som engelskalärare, känns moddaundervisningen än så länge helt avlägsen. Men det blir det snart ändring på.
Att jobba på gymnasiet blir i sig intressant, all press på eleverna inför studentskrivningen, all den där knakande tankeaktiviteten som jag antar att finns där, men som borde utvecklas och utmanas, till exempel då på moddatimmen.
Tur att det blir sommar här emellan så jag får ställa om och övertyga mig själv om att jag nog ska klara det här! Jag ser fram emot utmaningen. Och tänk så märkligt att få betalt för majoriteten av det arbete man gör. Och ingen dålig praktikantlön heller, utan den lön man förtjänar.
Att jobba på gymnasiet blir i sig intressant, all press på eleverna inför studentskrivningen, all den där knakande tankeaktiviteten som jag antar att finns där, men som borde utvecklas och utmanas, till exempel då på moddatimmen.
Tur att det blir sommar här emellan så jag får ställa om och övertyga mig själv om att jag nog ska klara det här! Jag ser fram emot utmaningen. Och tänk så märkligt att få betalt för majoriteten av det arbete man gör. Och ingen dålig praktikantlön heller, utan den lön man förtjänar.
Tidsfördriv
Jag stillar allehanda besvikelser med ett tidsfördriv på facebook. Se, fb är inte bara ett onödigt verktyg för allmänt stalkande*, utan man kan ge sig in på alla möjliga nostalgiprojekt. Och visserligen också en massa löjliga spel och spammeddelanden.
Men i vilket fall som helst ska jag under de följande 30 dagarna gräva i musikminnena och posta låtar, courtesy of Youtube, enligt vissa kriterier. Jag ska verkligen försöka minnas och verkligen vara påhittig. Sånt här gör man när man har för mycket tid och behöver sysselsätta sig.
*tillfredsställande svensk benämning efterlyses
Men i vilket fall som helst ska jag under de följande 30 dagarna gräva i musikminnena och posta låtar, courtesy of Youtube, enligt vissa kriterier. Jag ska verkligen försöka minnas och verkligen vara påhittig. Sånt här gör man när man har för mycket tid och behöver sysselsätta sig.
*tillfredsställande svensk benämning efterlyses
lördag 21 maj 2011
Post-gradulivet
Det var helt otroligt att ta de två rykande varma högarna av nyutprintad graduavhandling och droppa ner dem i handledarens låsta postlåda och sen inse att det är det. En slags ritual av att helt konkret lämna in något. Hur ofta gör man det? I dag skickar man ju bara filen per e-post, och inget känns någonsin så slutgiltigt som när man skriver ut en gradu som inte mera får redigeras.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
onsdag 4 maj 2011
Slutpanik
Den välbekanta prokrastinera-och-slutstressa-taktiken funkar ju då inte fullt så bra med graduavhandlingar. Så denna ena gång - den enda i mitt studieliv - kör jag med förhandsplanerad tidtabell.
Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.
Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.
Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.
Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.
måndag 2 maj 2011
Dagens stereotypi
Alla unibibliotekarier är män som tycker om att läsa fantasylitteratur och larpa. De har långa hästsvansar och mystiska medeltida tatueringar och klär sig i svarta t-skjortor med ockulta heavymotiv. Och så älskar de böcker, helst väldigt gamla sådana. Det var som när jag under mina tidiga studieår frågade om de har King James bibel. Killen bakom disken blev störtglad: OM vi har!
Det är förstås inget fel på dylika bibliotekspojkar. Men det är lustigt att de alla samlats på ett och samma campus.
Det är förstås inget fel på dylika bibliotekspojkar. Men det är lustigt att de alla samlats på ett och samma campus.
torsdag 28 april 2011
Yrkeskrisfunderingar
Det hör väl till "in i arbetslivet på riktigt"-kriser att man får fundera på alternativa banor. Här är min topp 5:
1. Fysioterapeut/Näringsterapeut
2. Psykolog
3. Musiker
4. Astronom (vilket iofs säkert inte är så spännande som man tror)
5. Någon slags inspirationsperson som har en massa mer eller mindre välgrundade åsikter om hur andra ska leva sitt liv - life coach?
1. Fysioterapeut/Näringsterapeut
2. Psykolog
3. Musiker
4. Astronom (vilket iofs säkert inte är så spännande som man tror)
5. Någon slags inspirationsperson som har en massa mer eller mindre välgrundade åsikter om hur andra ska leva sitt liv - life coach?
Pärlor från Discovery
Jag blev trollbunden av ett program på Discovery Science om människokroppens förmåga att prestera otänkbara saker. Ni vet, så där som pojken som lyfte en bil för att rädda sin kusin.
Discovery är nog en av orsakerna till att jag betalar för extrakanaler. Lite väl dramatiska är de ibland och mycket upprepning blir det, som de där oändliga dokumentärerna om antimateria och universums undergång. Men den här var bra, och snyggt animerad. Vi vet ju alla att det är lite långt att simma 34 km på 14 timmar över Engelska kanalen, men visste du att bara hälften som många har gjort det som de som bestigit Mount Everest. Det, ni. Men vad är det i människokroppen som gör det möjligt att fysiskt hållas typ 11 timmar längre än energi-intaget räcker till? Får mig mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vara i "tillräckligt bra skick". Varför sluta utmana sig själv? Fast jag ska nog aldrig simma över Engelska kanalen.
Discovery är nog en av orsakerna till att jag betalar för extrakanaler. Lite väl dramatiska är de ibland och mycket upprepning blir det, som de där oändliga dokumentärerna om antimateria och universums undergång. Men den här var bra, och snyggt animerad. Vi vet ju alla att det är lite långt att simma 34 km på 14 timmar över Engelska kanalen, men visste du att bara hälften som många har gjort det som de som bestigit Mount Everest. Det, ni. Men vad är det i människokroppen som gör det möjligt att fysiskt hållas typ 11 timmar längre än energi-intaget räcker till? Får mig mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vara i "tillräckligt bra skick". Varför sluta utmana sig själv? Fast jag ska nog aldrig simma över Engelska kanalen.
fredag 22 april 2011
Menföresfärd
Under menförestider finns det ett briljant transportmedel som tar en över isen till landet: hydrokoptern. Det är lite småläskigt att åka hydrokopter, för ibland känner man hur isen kollapsar under en. Om man åker i vattnet känner man obehagligt starkt av kylan, för koptern är gjord av tunt glasfiber. Dessutom blir man halvt döv av propellerljudet.
Men den här gången var det coolt! Man kunde inte urskilja om det var is eller vatten under, det kändes bara som en gröt av slask och isgryn. Som att färdas över en mojito ungefär.
torsdag 21 april 2011
Barbarbarism
Jag har redan länge tänkt skriva ett hatinlägg om Finlands nattklubbskultur men nu vill jag inte ens använda ordet hat längre inom ramen för mina egna tankeaktiviteter. Mer om det någon annan gång när jag orkar.
Men åtminstone tänker jag konstatera att Finland har en helt löjlig barkultur där vi som kunder ska be om ursäkt för allt och på knä be om att få komma in och trängas efter överprissatta alkoholdrycker. Värst av allt är kanske ändå att man betalar 3 euro för kapprummet, men ändå står det att kapprummet inte ansvarar för ens saker. Vad betalar jag då för, egentligen?
Om sommaren betalar man för kapprummet även om man inte bär en kappa. Kan de inte då bara kalla det för inträde så att man inte behöver känna sig grundlurad?
Under förra helgens möhippa (nummer två denna vår), blev vår hjältinna uppbjuden på scen av bändet och fick dansa där, tills en gorilla till ordningsvakt tog ner henne och slängde ut henne på baksidan av kvarteret, utan väska eller telefon. Lyckligtvis väckte detta starka känslor bland allmänheten, och hon blev överöst av beundrande och välvilliga frågor om denna dramatiska händelse. Gorillan bad om ursäkt efter att ha fått sig en rejäl utskällning. Slutet gott, allting gott, men hut råder det brist på i den helsingforska natten.
Men åtminstone tänker jag konstatera att Finland har en helt löjlig barkultur där vi som kunder ska be om ursäkt för allt och på knä be om att få komma in och trängas efter överprissatta alkoholdrycker. Värst av allt är kanske ändå att man betalar 3 euro för kapprummet, men ändå står det att kapprummet inte ansvarar för ens saker. Vad betalar jag då för, egentligen?
Om sommaren betalar man för kapprummet även om man inte bär en kappa. Kan de inte då bara kalla det för inträde så att man inte behöver känna sig grundlurad?
Under förra helgens möhippa (nummer två denna vår), blev vår hjältinna uppbjuden på scen av bändet och fick dansa där, tills en gorilla till ordningsvakt tog ner henne och slängde ut henne på baksidan av kvarteret, utan väska eller telefon. Lyckligtvis väckte detta starka känslor bland allmänheten, och hon blev överöst av beundrande och välvilliga frågor om denna dramatiska händelse. Gorillan bad om ursäkt efter att ha fått sig en rejäl utskällning. Slutet gott, allting gott, men hut råder det brist på i den helsingforska natten.
Ångest
Jag är redan nu så utmattad av att ha ångest att jag knappt orkar blogga om det som händer i vårt land. Men efter hård ångest och paranoia i två dagar kände jag äntligen en viss lättnad tack vare en ölsession med körgänget. Det är lite lättare att klara av något när man väl kommit så långt att man kan skämta om det. Det är också ett tecken på att man har kommit över den värsta chocken och uppnått ett tillstånd av ja, inte acceptans kanske, men mer kämpaglöd och stabilitet.
Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.
Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.
torsdag 14 april 2011
måndag 11 april 2011
Möhippeminnen
Jag var på möhippa i lördags. Jag gillar möhippor! Som tur blir det många av dem denna vår. Just den här var lätt att smälta in i trots förseningen, och den var på något sätt äkta till stämningen. Programmet matchade hjältinnan L. Det är kanske det viktigaste i en möhippa skulle jag tro, att det inte blir överdådigt, bråttom och opersonligt.
Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt
*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas
Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt
*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas
fredag 8 april 2011
Julstämning!
Vi ska spela in en julskiva och det kan man som känt inte göra ett par veckor innan. Således övar vi nu julsånger, mycket besynnerligt!
Det får mig att fundera på det där med julstämning, var sitter den egentligen? Är det bara i vetskapen om att det blir julmys och helg? Faran är att julsångerna plötsligt sen känns som "bara sånger". Meningen är att vi ska förmedla jul och den där konsertkänslan på skivan. Så man får tänka på allt det där varma som har med julen att göra och sedan försöka sjunga ut det. Folk hotar med att ta tomteluvor med sig på inspelningen, det kanske kunde göra susen?
Hur som helst blir man ibland förbryllad och tror att det är november. Men allt det andra som hör julen till, mörka kvällar, glögg och vintertrötthet finns inte där. Skumt!
Det får mig att fundera på det där med julstämning, var sitter den egentligen? Är det bara i vetskapen om att det blir julmys och helg? Faran är att julsångerna plötsligt sen känns som "bara sånger". Meningen är att vi ska förmedla jul och den där konsertkänslan på skivan. Så man får tänka på allt det där varma som har med julen att göra och sedan försöka sjunga ut det. Folk hotar med att ta tomteluvor med sig på inspelningen, det kanske kunde göra susen?
Hur som helst blir man ibland förbryllad och tror att det är november. Men allt det andra som hör julen till, mörka kvällar, glögg och vintertrötthet finns inte där. Skumt!
tisdag 5 april 2011
Graduångest blev graduiver
Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
lördag 2 april 2011
Pytteforskning på löpande band
Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
Om tiden
För att komma till sommarstugan så här års måste man promenera över fjärden, en färd som normalt tar ca 3 minuter med båt.
När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.
Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.
Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.
När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.
Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.
Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.
onsdag 30 mars 2011
Den brutala sanningen
Jag var på ett mycket bra seminarium i dag om lärarens utomspråkliga kommunikation. Där sades rakt ut något som ofta har känts som tabu i lärarkretsar, men som jag har gått och tänkt på en hel del: Det har visst betydelse hur läraren ser ut. Men kanske är det mer fråga om att vara ren, vårdad och bära sig på ett sunt sätt än att vara snygg eller trendig. Men det har betydelse. Jag blir ibland grymt imponerad av kolleger som är så otroligt fräscha och påhittiga med sina kläder varje dag. Speciellt då jag själv får kämpa för att orka laga håret, till exempel. Men ren är jag i alla fall.
Körglädje
Som inbiten körsångare sedan barnsben var jag förvånad då jag under mitt utbytesår inte saknade körsången alls. Den var liksom på jäähy och det var nästan skönt. Groningens universitetskör var inte socialt så lockande (det låter krasst, jag vet) så det kändes naturligt att låta bli. I Bryssel blev jag däremot rekryterad till de svenska översättarnas Luciakör - en årligen återkommande hit i DGT-komplexet. Lyckligtvis räckte det projektet inte så länge.
Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.
Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.
måndag 14 mars 2011
En försenad kvinnodagskommentar
Vad är det riktigt som pågår i den här reklamen? Kan vi kvinnor inte måla med vanlig färg? Behöver vi en egen färg för att måla väggarna inomhus med? Eller har de utvecklat en hypoallergenisk färg och sedan insett att endast kvinnor kunde tänkas vilja köpa den? När den lilla pojken får välja färg, ska vi då bli känslomässigt engagerade och falla för reklamtricket? Ska vi känna att vi, kontra allmänna stereotypier om att det är männen som renoverar, också får måla nu när det finns hypoallergenisk färg? Är det bara kvinnor som stör sig på att målfärg luktar? Och måste hon vara fejkgravid och moderlig för att vi ska tro på det hon säger?
Nä vet ni. Jag hoppas innerligt att den här reklamen är ett skämt.
Nä vet ni. Jag hoppas innerligt att den här reklamen är ett skämt.
onsdag 9 mars 2011
Iskallt
Vem hade kunnat föreställa sig att en av de mest exotiska sakerna i Helsingfors för mitt isländska besök de facto var is. Hon var fascinerad av fruset hav och isblocken som skvalpade omkring och blev krossade under Sveaborgsfärjan. Vad skulle då ha varit mer lämpligt än att ta henne med på vinterbad.
Även för mig var det första gången. Och det var nog inte en dag för tidigt! Jag är inte alls förvånad över att många blir beroende av den kraftiga rusch man får av att stiga ner i vaken och inse att man är skvatt galen. Förbannat kallt är det.
Även för mig var det första gången. Och det var nog inte en dag för tidigt! Jag är inte alls förvånad över att många blir beroende av den kraftiga rusch man får av att stiga ner i vaken och inse att man är skvatt galen. Förbannat kallt är det.
lördag 26 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
En lättnad mitt i blåsvädret
Det enda inspirerande i pedagogikstudierna just nu är föreläsningsserien om utbildningens historiska och filosofiska grunder. Föreläsaren inledde helheten med den kända humanistiska mantran: Historian är alltid vinklad ur historieskrivarens perspektiv. Det finns ingen neutral återgivning av det förflutna.
Aldrig har det här ändå känts så sant och så påtagligt. Att lyssna på vår finländska skolas utveckling på finska med alla finska uttryck och hela den finska diskursen bekräftade än en gång för mig hur vinklat språket är bara i sig självt. Jag önskar att alla var mer känsliga för detta, men det är en invecklad sak att förstå. Och man orkar kanske inte sätta sig in i detta om man inte är språkintresserad.
Men i vilket fall som helst var föreläsarens utläggingar neutrala, sobra och klyftiga, och ärligt subjektiva, men inte för färgade av känslor (vilket ju brukar tära på trovärdigheten). Ändå är det inte bekvämt att höra någon i sitt hemland hänvisa till finlandssvenskar som "dem" och "deras inverkan" och "den borgerliga eliten". Men faktum är ju att det är sant, de svenskspråkiga i Finland fick utbildning före och mer utbrett än de finskspråkiga. Och de historiska orsakerna bakom dessa tragiska omständigheter förstår vi alla hoppas jag. Finland hade helt enkelt inte hunnit så långt med alla nödvändiga reformer.
All den här negativa atmosfären mot svenskan i dag får mig att sitta som på nålar då känsliga saker som språket i undervisningen diskuteras under våra föreläsningar. Så föreställ dig vilken lättnad det var då den helt finskspråkiga föreläsaren sakligt och ärligt förklarade varför han tycker att svenskan är har varit och är viktig, och att han hoppas att vi lärare för den insikten vidare.
Aldrig har det här ändå känts så sant och så påtagligt. Att lyssna på vår finländska skolas utveckling på finska med alla finska uttryck och hela den finska diskursen bekräftade än en gång för mig hur vinklat språket är bara i sig självt. Jag önskar att alla var mer känsliga för detta, men det är en invecklad sak att förstå. Och man orkar kanske inte sätta sig in i detta om man inte är språkintresserad.
Men i vilket fall som helst var föreläsarens utläggingar neutrala, sobra och klyftiga, och ärligt subjektiva, men inte för färgade av känslor (vilket ju brukar tära på trovärdigheten). Ändå är det inte bekvämt att höra någon i sitt hemland hänvisa till finlandssvenskar som "dem" och "deras inverkan" och "den borgerliga eliten". Men faktum är ju att det är sant, de svenskspråkiga i Finland fick utbildning före och mer utbrett än de finskspråkiga. Och de historiska orsakerna bakom dessa tragiska omständigheter förstår vi alla hoppas jag. Finland hade helt enkelt inte hunnit så långt med alla nödvändiga reformer.
All den här negativa atmosfären mot svenskan i dag får mig att sitta som på nålar då känsliga saker som språket i undervisningen diskuteras under våra föreläsningar. Så föreställ dig vilken lättnad det var då den helt finskspråkiga föreläsaren sakligt och ärligt förklarade varför han tycker att svenskan är har varit och är viktig, och att han hoppas att vi lärare för den insikten vidare.
onsdag 16 februari 2011
South park-insikter
Det är ju bekant att männen bakom South Park sysslar med ganska frän sammhällskritik i form av lämpligt mycket brutalt äckliga och osakliga skämt.
På senaste tiden har serien blivit lite för äcklig till och med för mig... Men jag såg nyligen ett avsnitt som var speciellt bra. Det handlar om att internet försvinner, ingen vet var det håller hus, och ingen kan hitta någon information längre. Det skapas ett internetflyktingläger i Silicon Valley där 40 sekunder internet per dag ransoneras. En typ använder sin ranson för att kolla på ett klipp av en dansande katt. Klockrent! Ungefär lika vettigt som 80 % av mitt surfande.
Det jag älskar mest med South Park är hur dumma de vuxna är. Serien är en djupdykning i enfaldighetens väsen - ett inte helt obekant fenomen för var och en av oss.
På senaste tiden har serien blivit lite för äcklig till och med för mig... Men jag såg nyligen ett avsnitt som var speciellt bra. Det handlar om att internet försvinner, ingen vet var det håller hus, och ingen kan hitta någon information längre. Det skapas ett internetflyktingläger i Silicon Valley där 40 sekunder internet per dag ransoneras. En typ använder sin ranson för att kolla på ett klipp av en dansande katt. Klockrent! Ungefär lika vettigt som 80 % av mitt surfande.
Det jag älskar mest med South Park är hur dumma de vuxna är. Serien är en djupdykning i enfaldighetens väsen - ett inte helt obekant fenomen för var och en av oss.
tisdag 15 februari 2011
Oinspirerande
Jag vill inte sitta på illa planerade didaktikföreläsningar (ironiskt va?) och slösa bort 120 värdefulla minuter av mitt liv tre gånger i veckan. Utan jag vill sitta på bibban med glada nötter och cappuccino och brusvatten och pynja med min Gradu, mitt mest inspirerande tvångsprojekt på länge. Examenspappren hägrar!
Interkulturell kommunikation och allt det där
Det snackas en hel massa bland pedagogerna (och de mer eller mindre mossiga som forskar i pedagogik) om interkulturell kommunikation och kulturförståelse och kommunikativa språkkunskaper och kulturkompetens och... you get the picture.
Det är meningen att språklärarna ska beakta de här sakerna i undervisningen. Det slog mig på föreläsningen att man kanske kunde lära eleverna sådana här saker direkt och inte alltid bara baka in det i föreläsningen? Kanske kunde man förklara för dem att språket bara är en del av kulturen, och det inte är samma sak att tala med en jämnårig på engelska som med en äldre herre. Och demonstrera hur genom dialogövningar eller något?
Kan vara lite väl ambitiöst, men kanske kan jag unna mig lyxen att vara lite idealistisk i det här skedet av mina studier. Kanske kan jag planera en sådan lektion till auskulteringen och se hur det tas emot... och vara beredd på att de ser ut som levande frågetecken.
Det är meningen att språklärarna ska beakta de här sakerna i undervisningen. Det slog mig på föreläsningen att man kanske kunde lära eleverna sådana här saker direkt och inte alltid bara baka in det i föreläsningen? Kanske kunde man förklara för dem att språket bara är en del av kulturen, och det inte är samma sak att tala med en jämnårig på engelska som med en äldre herre. Och demonstrera hur genom dialogövningar eller något?
Kan vara lite väl ambitiöst, men kanske kan jag unna mig lyxen att vara lite idealistisk i det här skedet av mina studier. Kanske kan jag planera en sådan lektion till auskulteringen och se hur det tas emot... och vara beredd på att de ser ut som levande frågetecken.
måndag 7 februari 2011
Att göra i dag
Det är mer tillfredsställande att bara besluta sig för att skippa en föreläsning och i stället sätta sig i datorsalen med sin långa to do-lista och beta av den i lugn och ro med en kopp kaffe. Än att annars bara ha ledigt alltså.
lördag 5 februari 2011
Sanningen om snabba extrakilon
Jag läste en artikel som närmare förklarar det tidigare obegripliga, att man kan gå upp ett kilo på två dagar. Och hur är det på riktigt med det här att man samlar vätska? Och hur kan man gå ner 1,5 kilo på fyra dagar för att man skippade saltet?
Nu kan jag sova lugnt om nätterna, speciellt nätterna mellan söndag och måndag.
Och det är ju klart att vågen inte är den enda hälsomätaren - långt ifrån. Men då man ändå stiger upp på den med jämna mellanrum behöver man alltså nu inte titt och tätt få skrämselhicka, utan kan följa med på längre sikt.
Nu kan jag sova lugnt om nätterna, speciellt nätterna mellan söndag och måndag.
Och det är ju klart att vågen inte är den enda hälsomätaren - långt ifrån. Men då man ändå stiger upp på den med jämna mellanrum behöver man alltså nu inte titt och tätt få skrämselhicka, utan kan följa med på längre sikt.
tisdag 1 februari 2011
Kuddhygien med mera
I USA är det ju redan sedan länge okej att tala om sin psykolog som man talar om sin frissa. Ingen tabu längre. Och varför skulle det behöva vara det egentligen? Alla har vi brister, alla känner vi ängslan eller ångest ibland, och alla är vi lite traumatiserade i smått eller stort... eller så är vi bara irriterade och behöver ventilera med någon neutral part.
Jag tycker att vi på samma sätt behöver en egen fysioterapeut. En person som vi konsulterar för att sova bättre och för att inte ha spända axlar. En som masserar oss och som regelbundet ger oss små ergonomiska råd som inspirerar. En som underrättar oss om att man borde tvätta sina dynor ett par gånger om året. Hur ofta tvättar du din dyna?
Jag tycker att vi på samma sätt behöver en egen fysioterapeut. En person som vi konsulterar för att sova bättre och för att inte ha spända axlar. En som masserar oss och som regelbundet ger oss små ergonomiska råd som inspirerar. En som underrättar oss om att man borde tvätta sina dynor ett par gånger om året. Hur ofta tvättar du din dyna?
fredag 28 januari 2011
Med tummen mitt i hand
Jag insåg i dag också att jag inte har tillräckligt med adb-kunskaper (oops, it-kunskaper). Eller så har jag helt fel adb-kunskaper. Jag kan uppdatera vissa hemsidor, men jag kan inte ställa in marginalen på nya word. Jag kan blogga och googla med racerfart men jag kan inte hantera excel fast mitt liv skulle stå på spel.
Så går det när man hör till just den mellangeneration som spelade de där första dataspelen och som på datatimmen i skolan fick lära sig dos-kommandon och hur det ser ut inuti datorn. Då visste man inte ännu att ingen människa i världen (förutom superdatanissarna) någonsin kommer att behöva veta vad som finns i en dator. Man behöver bara veta var man ska klicka.
Slutsats: jag kan lite av allt men inget till sin fulla potential. Ska nu återvända till mitt brutala krig med Word 2007.
Så går det när man hör till just den mellangeneration som spelade de där första dataspelen och som på datatimmen i skolan fick lära sig dos-kommandon och hur det ser ut inuti datorn. Då visste man inte ännu att ingen människa i världen (förutom superdatanissarna) någonsin kommer att behöva veta vad som finns i en dator. Man behöver bara veta var man ska klicka.
Slutsats: jag kan lite av allt men inget till sin fulla potential. Ska nu återvända till mitt brutala krig med Word 2007.
onsdag 26 januari 2011
Hjälp mot gradustress
När jag sökte efter en graduavhandling i biblioteket visade sig att de alla ligger bakom lås och bom i den mörkaste hålan i det svartaste berget. Eller i rummet bakom datorsalen alltså. För att få fram dem måste man fylla i en manuell lapp och bibliotekarien går och hämtar dem. Sen får manuellt låna dem för några timmar men aldrig föra ut dem ur biblioteket.
Så det finns nog INGEN risk att någon någonsin läser min Pro Gradu-avhandling. Så ingen stress med andra ord.
Så det finns nog INGEN risk att någon någonsin läser min Pro Gradu-avhandling. Så ingen stress med andra ord.
tisdag 25 januari 2011
Plock ur arkivet
Jag återupptäckte precis den här texten på min fb-profil men tyckte att den kanske platsar bättre här - i mitt eget skrivskrymsle på webben. Den hörde till en av de där störande cirkulerande plojarna - men på något sätt tilltalade den mig, och det är också den enda jag någonsin gjort. Men om något inspirerar en att skriva - hur fel kan det vara? Jag tyckte då jag först postade den att den kändes lite väl personlig men tänker att man måste våga lite ibland också. Alltför personlig är den ändå inte. Och de flesta av er som läser detta känner mig bra (nu kanske lite bättre!).
Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.
-----------
I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.
30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility
20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby
10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.
5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.
3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways
1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed
This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries
Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything
Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class
Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it
Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.
-----------
I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.
30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility
20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby
10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.
5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.
3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways
1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed
This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries
Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything
Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class
Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it
måndag 24 januari 2011
Fakirupplevelser
Nu har jag då äntligen prövat på den så omtalade spikmattan. På engelska heter den tydligen "acupuncture mat", en betydligt mindre skrämmande benämning.
Jag undrade om allt lov och pris var en smula överdrivet, men efter två testsessioner så kan jag bara konstatera att jag är hooked. Det känns helt konstigt, på ett mycket bra sätt. Lite sticker det i början, och sen blir man bara varm och avslappnad, och det är nästan omöjligt att inte bli dåsig. Jag har aldrig förr lyckats få ryggens och axlarnas muskler så avslappnade på icke-konstgjord väg.
Det sägs ju att den uråldriga spikmattan grundar sig på akupunkturens principer, och i så fall träffar nog spikarna rätt på de punkter som får min hjärna att utsöndra välmåendehormoner. Jag var förresten för några år sedan på en föreläsning där det förklarades att man nyligen lyckats bevisa att akupunktur fungerar, med hjälp av datortomografi (?). Tyvärr har jag inga källor att ge här. Men det funkar, det känns ju!
Jag undrade om allt lov och pris var en smula överdrivet, men efter två testsessioner så kan jag bara konstatera att jag är hooked. Det känns helt konstigt, på ett mycket bra sätt. Lite sticker det i början, och sen blir man bara varm och avslappnad, och det är nästan omöjligt att inte bli dåsig. Jag har aldrig förr lyckats få ryggens och axlarnas muskler så avslappnade på icke-konstgjord väg.
Det sägs ju att den uråldriga spikmattan grundar sig på akupunkturens principer, och i så fall träffar nog spikarna rätt på de punkter som får min hjärna att utsöndra välmåendehormoner. Jag var förresten för några år sedan på en föreläsning där det förklarades att man nyligen lyckats bevisa att akupunktur fungerar, med hjälp av datortomografi (?). Tyvärr har jag inga källor att ge här. Men det funkar, det känns ju!
tisdag 18 januari 2011
Livsvisdomar efterlyses
Jag gillar när eleverna frågar om grejer som inte hör till lektionsstoffet. Om till exempel livet och val som man gör. I dag undrade en om vi under hela vår skolgång gick omkring och ville bli lärare och tyckte det verkade jättesiisti. Det frågades också hur vi kan vara så intresserade av så tråkiga saker. Ja, det kan man ju ibland fråga sig.
Det har också frågats
- om jag tänker gifta mig och vad poängen med det är
- varför man måste kunna något annat språk än finska
- varför man måste kunna något då allt finns på Wikipedia
- varför jag knaxar axlarna och om jag vet att brosket mjuknar av det
- hur någon kan orka gå på fortbildningar
- om jag har en pojkvän (efter noggrannt övervägande av den frågvise blev gissningen "nej")
- hur det är i Rumänien
- om jag vill komma hem till eleven i kväll
- om jag är släkt med Miklu Forssell (ca 15 ggr)
- om jag var på Nosturi i fredags
och mycket, mycket mer...
Bland de närmsta kollegerna tycker vi väl i alla fall att den som frågar får svar. Åtminstone någon sorts svar.
Det har också frågats
- om jag tänker gifta mig och vad poängen med det är
- varför man måste kunna något annat språk än finska
- varför man måste kunna något då allt finns på Wikipedia
- varför jag knaxar axlarna och om jag vet att brosket mjuknar av det
- hur någon kan orka gå på fortbildningar
- om jag har en pojkvän (efter noggrannt övervägande av den frågvise blev gissningen "nej")
- hur det är i Rumänien
- om jag vill komma hem till eleven i kväll
- om jag är släkt med Miklu Forssell (ca 15 ggr)
- om jag var på Nosturi i fredags
och mycket, mycket mer...
Bland de närmsta kollegerna tycker vi väl i alla fall att den som frågar får svar. Åtminstone någon sorts svar.
Har ni tänkt på...
...att grottmännen och -kvinnorna jobbade så hårt för sin mat att de knappt kunde få kaloriintaget och förbrukningen att gå jämnt ut. För några hundra år sedan definierade man en frisk människa i gott skick, eller "fitness" som det att man orkade utföra sitt jobb utan oskälig trötthet eller fysiska problem.
Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.
Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.
Två insikter
Jag insåg i dag, att alla elever i högstadiet visst inte är omöjliga och oinspirerade. Det var en skön insikt.
Jag insåg också att jag måste söka jobb för hösten redan nu. Det betyder också att jag måste fundera på mitt karriärsval. Vill jag till EU eller någonstans ut i världen, bli typ copywriter inom privata sektorn, bli journalist eller utbildare, eller vill jag bli lärare och påverka de små livens liv på gott och ont? Risken med läraryrket, säger många kolleger, är att tröskeln att göra något annat snabbt blir väldigt hög. Min misstanke är att lärare har ett visst rykte bland arbetsgivare. I och för sig inte ett negativt rykte tror jag, men mer i stil med "en gång lärare, alltid lärare".
Urk. Behöver tid för att fundera på detta, men den tiden finns inte riktigt.
Jag insåg också att jag måste söka jobb för hösten redan nu. Det betyder också att jag måste fundera på mitt karriärsval. Vill jag till EU eller någonstans ut i världen, bli typ copywriter inom privata sektorn, bli journalist eller utbildare, eller vill jag bli lärare och påverka de små livens liv på gott och ont? Risken med läraryrket, säger många kolleger, är att tröskeln att göra något annat snabbt blir väldigt hög. Min misstanke är att lärare har ett visst rykte bland arbetsgivare. I och för sig inte ett negativt rykte tror jag, men mer i stil med "en gång lärare, alltid lärare".
Urk. Behöver tid för att fundera på detta, men den tiden finns inte riktigt.
onsdag 12 januari 2011
Rumänien vackrare sidor
Rumänien är trots sina obehagliga laster ett fint land. Jag tyckte mig kunna känna av en viss samhörighet bland befolkningen (tyvärr med undantag av ungrarna i norr och romerna som är illa omtyckta), och människorna var allmänt sett otroligt vänliga. Det kan förstås bero lite grann på att jag rörde mig som incognitoturist med lokala guider. Men så är rumänerna kanske inte heller helt trötta på turister än. Bara de får infrastrukturen i skick så blir det nog ett fint turistmål. Eller, det är det redan.
Bukarest kan man se på en dag, men enligt alla bilder jag sett så ska Transylvanien, Karpaterna och Donaus deltaområde vara otroligt vackra ställen med alla slott och kloster. Och så håller ju Dracula till där i bergen så man får utrusta sig med kors och vitlök.
Och av alla de små kloster som blev besparade de stora kyrkornas öde under kommunismen så kan man se att Rumänien varit ett storslaget kulturcentrum under tidig medeltid och kanske också tidigare. Jag måste tillbaka för att utforska.
Bukarest kan man se på en dag, men enligt alla bilder jag sett så ska Transylvanien, Karpaterna och Donaus deltaområde vara otroligt vackra ställen med alla slott och kloster. Och så håller ju Dracula till där i bergen så man får utrusta sig med kors och vitlök.
Och av alla de små kloster som blev besparade de stora kyrkornas öde under kommunismen så kan man se att Rumänien varit ett storslaget kulturcentrum under tidig medeltid och kanske också tidigare. Jag måste tillbaka för att utforska.
måndag 10 januari 2011
Megalomaniskt och obehagligt
Det mest synliga kvarstoden av Rumäniens forne diktators storhetsvansinne är riksdagshuset, eller parlamentpalatset som står uppe på en kulle i centrum av Bukarest. Byggnaden är helt enorm, den näst största myndighetsbyggnaden efter Pentagon sägs det, och tog fem år att bygga fram till 1989 (vilket ju inte är länge, så man utnyttjade nog arbetskraften till fullo). Byggnaden har 1 100 rum och tolv våningar och kostade kring 10 miljarder att bygga. Till material användes hela landets alla naturresurser, från marmor till guld och arbetskraft. Med bulldozer röjde man undar 30 000 människors hem för att få plats med diktatorns enorma bulevard.
Under tiden svalt folket och kommunistregimen blomstrade. Ceausescu lät bygga flera rum för att testa, och var det inte tillräckligt stort eller kul, så revs det och byggdes om från början.
Min lokala guide och nära vän rapporterade att folket i dag har otroligt starka känslor mot palatset och som det representerar. Men samtidigt vill man inte sälja det eller riva ner alla tusentals kvadratmeter marmor, för det tillhör folket - inte Donald Trump som ville göra kasino av det. I alla fall har de kalkylerat att värme och ljus för palatset kostar lika mycket som mat för flera tusen rumäner, så man släcker lamporna efter sig.
Bukarest - hundarnas huvudstad
Resan var minst sagt intressant! Bukarest som stad är rätt städig (nästan bättre än Bryssel!) och personlig men full av kontraster. Vissa gamla hus är fortfarande helt förfallna medan andra otroligt vackra har rustats upp. Bunkrarna från kommunismens Rumänien står kvar och glänser av den yttersta fulhet man kan föreställa sig. Man har helt enkelt försökt bygga något fult, och det lyckades man med.
Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.
Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.
Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.
Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.
Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.
Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.
tisdag 4 januari 2011
Rökfrågor
I Rumänien röker nästan alla, för rökning är tillåtet överallt. Under fyra dagar rörde vi oss med bil mest för att det är behändigast, och jag saknade att promenera. Men framför allt saknade jag frisk luft! Eftersom det röktes i bilen, i hemmet, i restaurangerna och i nattklubbarna så andades jag egentligen mest bara tobaksrök.
Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?
Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.
Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?
Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.
måndag 3 januari 2011
Mulţumesc Romania!
Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.
Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.
Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.
Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.
Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)