Så här ser det ut i saltrummet, där jag har hängt 9 gånger inom de senaste 2-3 veckorna. Beslutet att pröva togs i samband med röstproblemen då jag konstaterade att alla rimliga metoder nu ska få en chans med mig.
Jag måste faktiskt säga att det är en angenäm "behandling", man kopplar av och läser en bok eller gör som jag, somnar inom tio minuter. Jag kan inte svära på några långsiktiga resultat, men slemlösande kan jag svära på att saltbehandligen är, och min hud är lenare än någonsin förr. Jag tror nog mina stämband tackar ödmjukt för denna inte omöjligt dyra saltdusch.
Nu bombarderas vi av dokumentärer, reklamer, webbföreläsningar om hur isoglukos förstör våra liv och gör oss feta, och visst fan är det skrämmande. Jag har börjat snegla argt på läskautomaten i korridoren i skolan där jag jobbar, och känner mig dödsskyldig då jag ibland köper mineralvatten ur den då rättandet känns som tyngst.
Här kan ni dock se en snitsig video som berättar att Coca-Cola Company i själva verket räddar världen genom att utbilda, genom att föra samman människor, genom att erbjuda 180 olika alternativ och massor lätta sådana. Allt presenterat till en fantastiskt cornig jingle komplett med barnkörsång och eskalerande stråkkomp. Så där ser ni! Cokis är the good guys!
Fast tyvärr är det kanske inte så (vem vet nuförtiden, alla vill bara göra business och om man lite ljuger på paketet och blandar in hästkött så är väl ingen större skada skedd?). Kanske Coca-Cola, som galjonsfigur och/eller välförtjänt syndabock för hela läskindustrin, hellre skulle ha gjort en sådan här video:
Förr var trenden fettskräck, nu sockerskräck, och jag bara väntar på att trenden ska bli fokuserat på the dos i stället för the don'ts. Men "måtta med allt" är så fruktansvärt osexigt att ingen någonsin kommer att orka med det ens nära på så mycket som med denna sockerhysteri. Men det ändrar inte på det faktum att jag tycker att användning av läske- och energidrycker kräver för stor medvetenhet och kunskap för majoriteten av oss att klara av. Lite som med alkohol. Och ändå är det ju inte kärnfysik.
Stumhetsperioden gjorde jättestor nytta, men samma dag som jag var tillbaka på jobbet märkte jag att det inte räckte. Så nu, en vecka senare befinner jag mig på nytt i den situationen att mitt arbetsredskap inte fungerar som det ska. Jag har nu en vecka på mig att försöka göra det bästa av att vara sjukledigt.
Så... det är odrägligt svårt att låta bli att tala för mycket om man umgås med någon och inte utlyser stumhetsläge. Det är odrägligt att charadera dygnet runt, i synnerhet i stora grupper då man "förklarar" samma sak flera gånger. Bäst alltså att undvika sällskap helt och hållet, men också det är odrägligt.
Jag testar därför i några dagar att bara tala på kvällarna och också då med tyst och avslappnad röst. Det torde i alla fall spara min mental hälsa under viloperioden. Och om en vecka får äntligen en specialist säga sitt.
Hela veckoslutet spenderades under tystnad, och jag medger att det börjar tära så mycket på tålamodet att jag blivit tvungen att använda rösten några enstaka gånger. Till exempel då jag tappat mitt busskort i klädbutiken. Då orkar man liksom inte skriva en lapp. Att vara på restaurang är också mystiskt, och det visar sig vara bäst att vid lämpligt tillfälle förklara situationen för att undvika att servitörerna behöver känna sig obekväma. Där märker man också skillnaden på riktigt bra restauranger, som Kolo med sin underbara service.
Men min irritationsnivå då jag har sällskap är konstant på ca 99,9 % och jag har svårt att behärska mitt tålamod när folk inte förstår mina gester. Och det är ju inte deras fel. Men nu börjar det räcka.
Ikväll börjar jag "testköra" mitt stackars struphuvud och imorgon på morgonen får läkaren ge något slags utlåtande om hur vi fortsätter. Det var inte särskilt uppmuntrande förra gången då hon mycket nedlåtande lät mig veta att jag kanske inte kan göra det jag gör i livet. Tack, det var vad jag ville veta utan att något som helst undersökningar eller viloperioder eller nånting gjorts. Så jag hoppas på en mer uppmuntrande träff, och framför allt hoppas jag att mitt testprat ikväll visar att dessa sega 18 dagar tystnad har gjort någon nytta.
Tack Youtube och Spotify, för att vi får återupptäcka våra pinsamma favoriter från det tidiga nittiotalet. Bara ett klick ger oss möjlighet till nostalgitrippar inte bara till de där stora megahittarna som alla lyssnade på, utan också till dessa udda (ofta tyska) hittar som man hade på någon helt mystisk dubbel-cd-hit-compilation som föräldrarna hämtat med sig från någon resa. Jag minns hur jag klättrade upp till stereosystemet i mammas och pappas rum och knäppte på fyra olika moduler, för jag skulle lyssna på cd, kompaktdisk.
Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.
Jag vaknar om morgnarna och talar halvt i sömnen, mumlar god morgon eller gäspar ljudligt. Sen minns jag att sådant är förbjudet och inleder morgonenen med intensiva charader. Jag ger numera upp snabbare, då jag inser att det jag vill säga var något som i en riktigt charadsituation skulle bemötas med utropet: "VEM har skrivit den här?".
Jag blir också mer och mer trött på att skriva på telefonen med genomfrusna fingrar. Jag är också trött på att jag inte kan umgås med vem som helst. I regel är det bäst att träffa nära vänner som inte börjar klättra upp längsmed väggarna av att jag är tyst.
Men det var intressant att gå en promenad på en timme med syster och systerson. Det är väl så att då man vuxit upp tillsammans förstår man undermedvetet också det subtila. Vi förde en lång och med tanke på omständigheterna invecklad diskussion, och telefonen och de frusna fingrarna var bara framme bara två-tre gånger. Också min systerson var lite förundrad då jag bara kunde göra miner åt honom. Säkert reagerar sådana där små till stor del på bekanta röster.
Bokhyllor är fina. De är viktiga möblemang. Jag dömer en person efter hans eller henns bokhylla och vad som finns i den. Inte strängt, men ändå.
Nu har jag som sagt äntligen riggat upp en vettig bokhylla här hemma, och bifogar här en bild på den, så kan ni döma mig om ni så vill. Jag har färgordnat skönlitteraturen som mamma, för att jag tyckte det såg så bra ut hemma hos parenteserna. Vid tillfälle ska jag färgordna också facklitteraturen.
Jag lägger också en bild med en till bokhylla som jag tyckte var fin. Den är kompakt, attraktiv och harmonisk, som bokhyllor ska vara.
