Hela veckoslutet spenderades under tystnad, och jag medger att det börjar tära så mycket på tålamodet att jag blivit tvungen att använda rösten några enstaka gånger. Till exempel då jag tappat mitt busskort i klädbutiken. Då orkar man liksom inte skriva en lapp. Att vara på restaurang är också mystiskt, och det visar sig vara bäst att vid lämpligt tillfälle förklara situationen för att undvika att servitörerna behöver känna sig obekväma. Där märker man också skillnaden på riktigt bra restauranger, som Kolo med sin underbara service.
Men min irritationsnivå då jag har sällskap är konstant på ca 99,9 % och jag har svårt att behärska mitt tålamod när folk inte förstår mina gester. Och det är ju inte deras fel. Men nu börjar det räcka.
Ikväll börjar jag "testköra" mitt stackars struphuvud och imorgon på morgonen får läkaren ge något slags utlåtande om hur vi fortsätter. Det var inte särskilt uppmuntrande förra gången då hon mycket nedlåtande lät mig veta att jag kanske inte kan göra det jag gör i livet. Tack, det var vad jag ville veta utan att något som helst undersökningar eller viloperioder eller nånting gjorts. Så jag hoppas på en mer uppmuntrande träff, och framför allt hoppas jag att mitt testprat ikväll visar att dessa sega 18 dagar tystnad har gjort någon nytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar