Jag har haft det stora nöjet av att få rätt så många kompisar på besök till det inte helt supertillgängliga Groningen (5 räknar jag). Men då jag nyligen fick en lön och tyckte att april månad hade alltför mycket oklottrat vitt i kalendern bestämde jag mig för att själv åka på besök till Malmö för att hälsa på A, vilket visade sig vara en fantastiskt god idé.
Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).
Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.
Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar