Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.
Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.
Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.
Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.
Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.
Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.
Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar