Jag fick äntligen besök av M och M hemifrån och fick visa upp mitt nuvarande hem! Det var underbart att få träffas alla tre för en ordentlig catching up-session, att få gå tillbaka till en jargong som är obegriplig för alla andra. Skönt! Besök av gamla vänner gjorde också att jag såg de nya i ett nytt ljus, och insåg hurdan tur jag haft i största allmänhet. Vi gjorde en rundvandring i stan från turistens perspektiv, och jag mindes hur främmande allting kändes då jag anlände. Numera är jag ju jävig, jag tycker massor om staden oberoende av regnet, rusket och stormen (i dag blev jag tvungen jag leda cykeln en god bit eftersom vinden blåste mig tillbaka). Men M och M bekräftade objektivt att Groningen är mysigt, solen passade ju dessutom på att skina.
På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar