Vadderad kulturkrock

Trots den fina utopin om att kulturerna smälter samman och alla lär känna människor från nya länder är det inte riktigt så i praktiken här på utbytesorten. Vissa nationaliteter är ökänt förtjusta i varandras sällskap, medan andra helt enkelt känns för svåra att få kontakt med (bildligt talat alltså) pga språkproblem eller kulturskillnader.

Och mycket riktigt: i min umgängeskrets lyser orienten (och onekligen också den iberiska halvön) med sin frånvaro. Men jag träffade en kines i går som jag fick utlurad ur sitt skal trots det högljudda och druckna sällskapet - asiater är ju inte precis kända för att ta enorm plats i sociala situationer. Men jag utsatte honom för ett ordentligt korsförhör om nästan allt - studielivet, språkmiljön, religion, historia, hur han ser på västkulturerna osv. Varje gång jag ställde en av mina många frågor, vilka jag upplevde vara väl avvägda och intelligenta, visade svaret mig hur knäckande lite jag vet om Kina. Jag fick omedelbart kulturkännedomsångest.

Han berättade att i Shanghai där han studerar är det vanligt att studenterna bor i rum med 4-10 bäddplatser, och jag erkände att det här skulle vara otänkbart för mig. "Vi blir som bröder med rumskompisarna", sa han. "Västlänningar är så bekväma med att höras och synas bland andra och umgås i grupper, men i det privata har ni svårt att leva inpå varandra."