En ofrivillig kulinarisk upplevelse

I ett klarhetens ögonblick motstod jag frestelsen att spy ut ärendet nedan på det mer öppna forumet fb och väljer i stället att skriva ett inlägg i hopp om att det ska föra med sig någon slags katharsis-effekt.

I dag var alltså första gången sedan år 1999 (Naurava Nakki-Incidenten i regi av två äldre och förståndigare vänner som hänsynslöst missbrukade sin sociala makt(offret dock delvis frivilligt att ta en tugga på grund av alkoholrus)) som jag har blivit lurad att äta kött. Denna gång av de onda köksorna som planterade en vanlig lasagne i vegebassängen. Annars ser man ju nog skillnad på vegetarisk mat och köttmat, men:
a) Palmia får även lasagen att se ut som en hopplös sörja, och
b) sojan som används i vegematen i skolan är tyvärr gjord för att imitera kött, vilket den gör i smak och utseende. Endast konsistensen ger klara svar.

Nåväl, intet ont anande tar jag en portion på tallriken, eftersom jag litar på skyltning, och kväser mina misstankar genom att kontrollera med köksan. Efter några tuggor inser jag att mina farhågor är sanna, och får bekräftelse då kollegan kommer in med en "läcker" vegelasagne i ställe för denna mulkvistversion som sladdrar omkring på min tallrik.

Jag har alltså mumsat i mig ett obehagligt halvfabrikat där svinets klövar och tryne och knorr mosats ner i en köttkvarn - och lite färg fulländar looken. Nu återstår det stora nöjet att se om och hur mycket jag kastar upp, då min mage får tampats med att bryta ner köttproteiner efter 15 års paus (korvincidenten undantagen).

Och igen, ta inte mig fel kära köttätare. Ni får hjärtans gärna äta allt kött ni vill. Men jag vill inte ha något, för att jag helt enkelt inte tycker om det. Och nu när jag fått i mig lite så gråter jag inte över svinets öde som jag ändå inte kunnat påverka, utan surar helt själviskt över mitt eget kommande illamående.