Mitt första riktiga tävlingslopp var en härlig upplevelse! Jag var lite nervös inför starten på grund av min hälsa, men också för att regnet öste ner och blåsten gjorde att det kändes som om man rörde sig mitt i en tromb. I en timme väntade jag på start, genomdränkt och med iskalla muskler. Vinkade av två andra blöta löpare i högre löparklass och ställde mig till slut i egen startgrupp. Jag beslöt att springa med regnrock och tävlingströja ovanpå. Bättre så, men det hjälpte inte mot att skorna sa squish när man gick.
Starten firades med pyroteknik och benen kändes underbart lätta i början och nästan genom hela loppet. Jag höll en jämn och stadig, men relativt långsam takt och fiilisen var helt suverän, andningen smidig och benen bar. Middagen hade jag tajmat perfekt av energinivån att döma. På vägen möttes vi av allt från stråkkvartetter till fyrverkerier och partytunnlar, livemusik och hejarklackar. Men den finaste (och mest högljudda!) hejarklacken väntade i neongula mössor vid 9,8 kilometer. Jag ökade takten efter 9 km, men inser nu att jag kunde ha börjat lite tidigare. Det är inte helt lätt att planera takten och känna igen sin fart, och det är något jag får öva på inför nästa lopp. Slutrakan kom överraskade snabbt och plötsligt var det bara 100 m kvar, och då gav jag allt. Känslan att spurta mot mållinjen var helt underbar! Min vana trogen blev jag lite rörd efter målgång.
Jag är nöjd med slutresultatet, en riktigt bra första lopp, med tanke på allt. Men i synnerhet älskade jag hela stämningen och upplevelsen, känslan av att ha riktig prkl i början och frysa som en hund, men att ändå få njuta av löpningen och av ett gott samarbete med hjärta och lungor. Nästa år är jag där igen, med nya mål och nya tossor!
Några bilder från loppet på fb finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar