Vi talade om antikens litteratur idag. Då läser vi förstås ur Odyssén och pratar om Sapfo, den antika kärlekslyrikens mästar(inna). Jag (och moddaboken) väljer då att fokusera på den här sinnliga dikten i översättning av Emil Zilliacus:
Gudars like...
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall
Och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten,
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor,
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Hur tror ni de sextonåriga unga studerande reagerar då man tillsammans analyserar detta? Som många kloka säger om konst eller om att utvecklas: "inte kan det alltid vara bekvämt!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar