Redan i tåget blev miljöbytet så påtagligt. Det var betryggande att inse att att solen fortfarande finns där bakom moln och horisont, den har ju inte gjort sig påmind om sin existens. Och sen är det ju luften och det vita ljuset från snön. Bara det här kändes tillräckligt för alla tidigare och eventuella kommande ljusterapibehov.
Men det fanns också många riskfaktorer att räkna med inför den här resan - den största var effekterna på min personliga ekonomi, den andra var en jobbdödlinje som trängde sig på, och den tredje och viktigaste var om jag över huvudtaget minns hur man skidar. Lyckligtvis är hjälmen tillbaka i backen - borta är åttiotalets skidmode med ljusröd tofsmössa för vuxna och klistermärkesbeklädd rund hjälm för barn. Och den här observationen vittnar om hur länge sen det är sen jag senast skidade.
Det visade sig att skidandet var mycket, mycket lättare att återuppta efter tolv års paus än att åka cykel. Varför har jag ingen aning om, det är ju fullkomligt osannolikt. Efter ett övningsåk var det bara att ta sig upp på berget. Jag mindes direkt varför det är underbart att skida, men det var lite extra fint nu då det bara var min andra gång i de riktigt höga bergen. Min fysik höll inte så bra som jag önskat, men så skidade jag också bara fyra dagar med dyr hyrd utrustning. Det fanns väl andra mycket goda aspekter med resan, såsom god mat, gott sällskap och andra utmanande sporter som att släpa på saker, slå hammaren på spiken, dricka jägertee i backen, och återupptäcka iTunes-biblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar