Jag gjorde en viktig observation i dag under engelskalektionen, som för övrigt höll på att ta kål på mig. Tre timmar utan paus bak i ett klassrum, sysslolös. Jag kände mig lite som en rastlös elev och ville utropa "Ope, får jag gå och snyta mig". Men vi vuxna får inte göra sånt. I klassrummen gäller striktare regler än något som helst affärsmöte eller teaterpjäs eller you name it. Ingen går ut. Punkt.
I varje fall höll auskultanten en mycket organiserad timme med fantastiskt fina powerpointar och en slående logisk linje. Och hon hade ett lugn över sig som är avundsvärt. Men samtidigt så talade hon inte med eleverna. Alls. Hon talade liksom förbi dem, enligt eget protokoll. Hon gav instruktioner utan att uppmärksamma reaktionerna. Hon ställde frågor men behandlade inte svaren utan kvitterade bara dem. Inget mellansnack, inget "hur är det med er i dag", inget spontant leende emellan... Hon fick ingen kontakt med dem så det blev som en slags glasvägg mellan katedern och pulpeterna.
4 kommentarer:
Hej!
Det är jätteroligt att läsa din blogg om auskulteringen. Det är liksom roligt att se din sida på det hela. Jag har till exempel lite annorlunda uppfattning om morgonsamlingen...
Det tog faktiskt ganska länge innan mina auskultantkompisar (eller lärarpraktikant-kompisar) och jag förstod vad vår handledare menade, när hon sa att det är bra att vi talar med eleverna. Vi var tre frågetecken och undrade hur man annars gör, men nu har jag börjat förstå skillnaden.
Ses i skolan,
Ombe
Hej Ombe! Super att du läser:) Jag märker att det hjälper att skriva och ännu trevligare är det ju om någon också läser. Vi ses! Ska komma på din timme denna vecka tror jag.
Du sku förresten kunna hjälpa mig lite med att få in bloggandet i moddan eller kanske hissan. Jag börjar ju bli så gammal att jag inte förstår mig på såna här nymodigheter. Det är ju faktiskt därför man ska ha auskultanter som kommer med nya idéer och berättar om den senaste forskningen.
Ombe ska göra sitt eget jobb o inte ha auskultanter som gör det.
;)
Skicka en kommentar