Semesterbeslut

Ja, semester verkligen - från vad? Studier, fest, resor och jobbdödlinjer om vartannat känns aldrig riktigt som ett 9-5-liv, och semesterns funktion blir därför en annan. Fast den är väl lika viktig för det. Det här semesterbeslutet fattades mitt i det yraste och utan närmare eftertanke. Min kroatiska bekantskap från Amsterdam hade som total och övergripande livsfilosofi att aldrig planera någonting och aldrig reflektera över beslut. Det är väl lite väl extremt, men hon har definitivt en poäng. Många gånger är det onödigt att fundera alltför mycket.

Och jo, jag märker att den här tanken återkommer hela tiden i mina inlägg. Men för mig - den yttersta funderaren och överdrivna analyseraren - är det en väldigt viktig insikt. Hittills har det också fungerat överraskande bra. Att låta spontaniteten sitta bakom ratten (huvudsakligen) är en lyx som man kanske inte har längre fram i livet. För mig har den här spontana sidan också varit latent så länge, då jag haft ett brett ansvar över saker och ting, och många plikter och skyldigheter mot andra.

Så beslöt jag alltså i all hast att åka med till de Schweitziska bergen för att tillbringa en vecka där i ett fyrmannasällskap innan jag skulle återvända till Groningen. Det var kanske inte just det här beslutet som på något sätt skulle ha varit så enormt att det fick mig att skriva det här inlägget. Men det kändes så genuint spontant, lite som när man ibland bara stänger ögonen och hoppas man hinner över vägen (varför gör man egentligen så?). Att stanna i Schweitz blev också som en liten mellanlandning före återvändandet - som jag av någon orsak reagerade starkare på än då jag åkte i augusti. Och jag fick lite mera tid med M än de tio yra dagarna i Finland tillät.

Amsterdams andra ansikte

Jag behövde härbärge för en natt i Amsterdam innan jag skulle hoppa på mitt flyg mot de Schweitziska bergen. Med den knappa budget jag alltid har vid årets slut (eller på sistone snarare under årets samtliga dagar) beslöt jag mig för att återvända till en gammal favorit, Bob's Youth Hostel - ett ställe som på webbplatsen stoltserar med sin avslappnade stämning och rena lakan. Ja, det är så avslappnat att man inte ens får boka rum på förhand.

Då jag strosande omkring längs Amsterdams mörka gator på väg till Bob's funderade jag på två saker. Den ena var att jag för första gången i Amsterdam kände mig osäker - det är mycket folk på stan om kvällarna, och de befinner sig i mycket varierande sinnestillstånd och fysisk form. Otrygghet är nuförtiden en lyxigt ovan känsla för mig, då jag annars rört mig tillsammans med många andra eller i det familjära Groningen. Jag funderade också på det där med att göra stadsresor ensam och om det passar mig eller inte. Tiden räckte inte för ett vettigt svar på den frågan, men ett vet jag, och det är att det ibland känns som om sällskapssjuka är min livsfilosofi.

Denna gång var jag bara trött och ville inte alls socialisera och hänga i det grönrökiga Bob's living room. Men det visade sig vara omöjligt att inte tala med andra hos Bob's, något som nog är Bob's bästa personlighetsdrag. Bob's fick mig att motstå Madagascar på datorn och slänga all trötthet åt sidan. Saldo: 3 nya goda kontakter, 1 upptäckt av den bästa vegetariska restaurangen i Amsterdam (och sannolikt hela landet), 8-12 goda insikter i Kroatiens kultur och politiska nuläge, samt 4 timmar undermålig sömn.

Finlandsvisiten i ett (julklapps-)paket

Det blev mer yrt än jag planerat att ordna iväg sig hem över jul, men hemmavisiten var samtidigt långt mer efterlängtad än jag väntat mig. Det är bäst att åka då man allra minst hinner tänka över saker - som till exempel att många goda vänner nu har återvänt till sina respektive hemland. Jag blev lite sur i en diskussion med en bekant som menade att det här ändå är bara tillfälliga vänner och man kommer inte att ha kontakt med dem. Om man tänkte så om alla sina kontakter, bekanta eller nya vänner har man en vacker dag inga vänner. Jag hävdar att ingen relation, oavsett hur ytlig eller tillfällig, kan betraktas som slit-och-släng. Hur man sköter dem och hur aktiva eller djupa de blir är sedan upp till en själv.

I varje fall kände jag mig väldigt välkommen hem. Jag blev mött av en sjungande och färggrann välkomstkommitté på flygfältet, samt två - tror jag - mycket nöjda föräldrar när jag väl kom hem. Julhelgen omringad av två veckoslut bäddade för så mycket firande och yrande att jag knappt alls hann tänka (fast behöver man nu alltid det egentligen?). Julstämningen levererades på ett silverfat, och redan några dagar efter jul kunde jag se fram emot nästa mellanetapp före det nya årets start i Groningen. Schweitziska alperna, here I come!

Läckra ord

Jag gillar ord, och då är det tacksamt att ha med nederländskan att göra. Jag skrev tidigare att språket känns "äkta" germanskt, och det är mycket tack vare ordförrådet. Man föredrar helt enkelt germanska ord och har under århundradenas lopp inte lånat så frenetiskt. De lån som finns är främst från franskan, vilket syns till exempel i oerhört vanliga cadeau (present). Visst finns det också tyska lån, men man vill helst inte ha dem, och behöver dem oftast inte heller. Samma redskap finns ju!

Här ska jag nämna några favoriter som jag fastnat vid under den här tiden. Det är inte alltid något bestämt roligt med dem, men ibland gillar jag bara ordets betydelsenyans, hur det låter, hur det är skapat, eller hur det ser ut skrivet. Och ibland är de här orden så genomskinliga att det förslår, om man bara ser på dem med rätt öga.

Ett av de absolut finaste orden är klinker (vokal, men bokstavligen "en som ljuder/klingar"). Dess motpart konsonanten kallar man medeklinker ("en som klingar med/tillsammans"). En efterrätt kallar man allmänt för toetje, vilket man skapat med hjälp av prepositionen toe 'till' och en diminutivändelse. Och det är ju det det handlar om - en liten till! Språket pragmatiska natur ser man också t.ex. i fjärrkontrollen afstandsbediening ("avståndsbetjäning") eller ordet apartheid från afrikaans som helt enkelt betyder "separat-het". Givetvis finns det också enorma mängder av faux amis, och för att fatta dem hjälper det inte att man kan tyska eller engelska. Uppmärksamhet heter aandacht (ungefär "tilltanke"), afspraak är en träff (inte ett avtal) och bestuur är i själva verket en styrelse.

Ett av två ord man måste kunna på nederländska är gezellig som betyder mysigt, trevligt, kul, stämningsfullt och minst ett dussin andra saker. Enligt nederländarna själv är fenomenet i sig något väldigt typiskt nederländskt. Det andra alluderar jag till i rubriken. Lekker är något som man kan säga om nästan vad som helst: människor, mat eller varför inte en sysselsättning som att sova, prata eller sporta.

Den lite ålderdomliga klangen jag nämnde i ett tidigare inlägg finns överallt, och det beror givetvis på att det är fråga om gamla germanska strukturer som också vi svenskspråkiga har använt. Mitt favoritexempel är ordet waarschuwen som betyder varna eller meddela, men jämför med svenskans "att varsko någon om något". På samma sätt betyder ju Ik hou van jou bokstavligen "jag håller av dig".

Vadderad kulturkrock

Trots den fina utopin om att kulturerna smälter samman och alla lär känna människor från nya länder är det inte riktigt så i praktiken här på utbytesorten. Vissa nationaliteter är ökänt förtjusta i varandras sällskap, medan andra helt enkelt känns för svåra att få kontakt med (bildligt talat alltså) pga språkproblem eller kulturskillnader.

Och mycket riktigt: i min umgängeskrets lyser orienten (och onekligen också den iberiska halvön) med sin frånvaro. Men jag träffade en kines i går som jag fick utlurad ur sitt skal trots det högljudda och druckna sällskapet - asiater är ju inte precis kända för att ta enorm plats i sociala situationer. Men jag utsatte honom för ett ordentligt korsförhör om nästan allt - studielivet, språkmiljön, religion, historia, hur han ser på västkulturerna osv. Varje gång jag ställde en av mina många frågor, vilka jag upplevde vara väl avvägda och intelligenta, visade svaret mig hur knäckande lite jag vet om Kina. Jag fick omedelbart kulturkännedomsångest.

Han berättade att i Shanghai där han studerar är det vanligt att studenterna bor i rum med 4-10 bäddplatser, och jag erkände att det här skulle vara otänkbart för mig. "Vi blir som bröder med rumskompisarna", sa han. "Västlänningar är så bekväma med att höras och synas bland andra och umgås i grupper, men i det privata har ni svårt att leva inpå varandra."

När orden plötsligt räcker till

Jag hade en bra dag i dag för att jag äntligen lyckades kravla mig upp ur min språksvacka! Det har varit ganska tungt på sistone att själv, utan kurs och utan hjälpmedel, helt och hållet ansvara för sina egna framsteg (ja vem skulle annars göra det?). Varje gång man vill tala trögflytande nederländska så anstränger man ju i någon mån sitt sällskap. Man vill bara hoppa över den där fasen av klumpigt tal, språkförvirring och oförmåga att säga det man vill. Det känns som om ens personlighet hyvlas ner till jag vet inte vad. En allmän person?

Jag fick för några veckor sedan låna en tv till mitt rum, vilket enormt har snabbat upp min språkinlärning. Det är med nederländska som med franska, utan direkt och regelbunden kontakt är det omöjligt att lära sig språket. Jag gick på min regelbundna men sporadiska kaffeträff med min nederländska kompis L, som får mig att känna mig märkligt bekväm som språkhandikappad. Ja, då man i normala fall har käften uppe hela tiden är det hårt att hela tiden vilja säga mer, snabbare och klurigare än munnen klarar av. Så slog det mig plötsligt hur onödigt självkritisk jag är på den här punkten, det går ju bra! Så nu är jag bara glad. Heel erg bedankt L!

Tiden går, jag stannar

Det var inte bara Sinterklaas som kom till Groningen, det gjorde också vintern. Det är mycket råare och isigare än i Finland, för inga berg och skogar stoppar vinden och det finns vatten överallt, luften blir fuktig. Man andas nästan isånga känns det som. Det känns också mörkare här, varför vet jag inte. En teori kunde vara att stadsdelen där jag bor är så lugn och relativt obebodd, och man sparar tydligen på gatuljus här. Ingenstans förutom i innercentrum finns det ljus som hänger tvärs över gatan. Julbelysningen är upphängd och gör nog de sena cykelfärderna hem mycket drägligare.

Det känns helt obegripligt att tre och en halv månad har gått, för många är resan nästan slut. Jag ska däremot stanna ända till juni om allt går väl, något som jag är riktigt, riktigt lycklig över. Det var inget svårt beslut att fatta - ingen beslutsångest eller vånda fattade tag i mig. Jag är helt enkelt inte klar med Nederländerna! Mina vänner väntar, och det gör dessvärre också min gradu. Här är mycket att fixa på terminslutrakan både för studierna och det praktiska, men det känns nu snarast inspirerande. Vad får jag lära mig nästa termin? Jag ser också riktigt mycket fram emot att få fira julen hemma. Har haft mer hemlängtan nu när det emotionella perspektivavståndet inte längre behövs.