Vadderad kulturkrock

Trots den fina utopin om att kulturerna smälter samman och alla lär känna människor från nya länder är det inte riktigt så i praktiken här på utbytesorten. Vissa nationaliteter är ökänt förtjusta i varandras sällskap, medan andra helt enkelt känns för svåra att få kontakt med (bildligt talat alltså) pga språkproblem eller kulturskillnader.

Och mycket riktigt: i min umgängeskrets lyser orienten (och onekligen också den iberiska halvön) med sin frånvaro. Men jag träffade en kines i går som jag fick utlurad ur sitt skal trots det högljudda och druckna sällskapet - asiater är ju inte precis kända för att ta enorm plats i sociala situationer. Men jag utsatte honom för ett ordentligt korsförhör om nästan allt - studielivet, språkmiljön, religion, historia, hur han ser på västkulturerna osv. Varje gång jag ställde en av mina många frågor, vilka jag upplevde vara väl avvägda och intelligenta, visade svaret mig hur knäckande lite jag vet om Kina. Jag fick omedelbart kulturkännedomsångest.

Han berättade att i Shanghai där han studerar är det vanligt att studenterna bor i rum med 4-10 bäddplatser, och jag erkände att det här skulle vara otänkbart för mig. "Vi blir som bröder med rumskompisarna", sa han. "Västlänningar är så bekväma med att höras och synas bland andra och umgås i grupper, men i det privata har ni svårt att leva inpå varandra."

När orden plötsligt räcker till

Jag hade en bra dag i dag för att jag äntligen lyckades kravla mig upp ur min språksvacka! Det har varit ganska tungt på sistone att själv, utan kurs och utan hjälpmedel, helt och hållet ansvara för sina egna framsteg (ja vem skulle annars göra det?). Varje gång man vill tala trögflytande nederländska så anstränger man ju i någon mån sitt sällskap. Man vill bara hoppa över den där fasen av klumpigt tal, språkförvirring och oförmåga att säga det man vill. Det känns som om ens personlighet hyvlas ner till jag vet inte vad. En allmän person?

Jag fick för några veckor sedan låna en tv till mitt rum, vilket enormt har snabbat upp min språkinlärning. Det är med nederländska som med franska, utan direkt och regelbunden kontakt är det omöjligt att lära sig språket. Jag gick på min regelbundna men sporadiska kaffeträff med min nederländska kompis L, som får mig att känna mig märkligt bekväm som språkhandikappad. Ja, då man i normala fall har käften uppe hela tiden är det hårt att hela tiden vilja säga mer, snabbare och klurigare än munnen klarar av. Så slog det mig plötsligt hur onödigt självkritisk jag är på den här punkten, det går ju bra! Så nu är jag bara glad. Heel erg bedankt L!

Tiden går, jag stannar

Det var inte bara Sinterklaas som kom till Groningen, det gjorde också vintern. Det är mycket råare och isigare än i Finland, för inga berg och skogar stoppar vinden och det finns vatten överallt, luften blir fuktig. Man andas nästan isånga känns det som. Det känns också mörkare här, varför vet jag inte. En teori kunde vara att stadsdelen där jag bor är så lugn och relativt obebodd, och man sparar tydligen på gatuljus här. Ingenstans förutom i innercentrum finns det ljus som hänger tvärs över gatan. Julbelysningen är upphängd och gör nog de sena cykelfärderna hem mycket drägligare.

Det känns helt obegripligt att tre och en halv månad har gått, för många är resan nästan slut. Jag ska däremot stanna ända till juni om allt går väl, något som jag är riktigt, riktigt lycklig över. Det var inget svårt beslut att fatta - ingen beslutsångest eller vånda fattade tag i mig. Jag är helt enkelt inte klar med Nederländerna! Mina vänner väntar, och det gör dessvärre också min gradu. Här är mycket att fixa på terminslutrakan både för studierna och det praktiska, men det känns nu snarast inspirerande. Vad får jag lära mig nästa termin? Jag ser också riktigt mycket fram emot att få fira julen hemma. Har haft mer hemlängtan nu när det emotionella perspektivavståndet inte längre behövs.

Sinterklaas is coming to town

I lördags var det en stor dag för alla nederländska barn, för Sinterklaas kom till stan! Det är fråga om en gammal och lite märklig jultradition som finns kvar i Nederländerna och flamländska Belgien, men synbarligen i likande former också i Spanien, Frankrike och Italien. Det handlar om barnens eget skyddshelgon Sankt Nikolaus som var biskop i Myra (i det nuvarande Turkiet) för 1700 år sedan, och som anländer med båt från Spanien tillsammans med sina medhjälpare Zwarte Piets (Svarte-Pettrar) i november för att hämta kex och presenter till barnen. Den 5 december lämnar barnen sina skor vid öppna spisen och hittar följande morgon en present eller godis som Sinterklaas medhjälpare har klättrat in med. Många vill förresten med skorstensfärden förklara varför Zwarte Piet är så svart, men den här förklaringen började man betona först då någon påpekade för nederländarna att Zwarte Piet-bilden kan uppfattas som en aning rasistisk.

För vuxna med barn innebär Sinterklaas massmobilisering och inköp av karameller, presenter, dräkter och rekvisita. För vuxna utan barn är det en sådan där skön kollektiv dag då man går ut på stan och bara följer konceptet. Jag tyckte det var rörande hur stor grej Sinterklaas' ankomst är, med tv-sändningar, stadskarneval och svarta pettrar överallt i medierna. Barnen är så ivriga att de inte hålls stilla, och det är ju bara rätt, eftersom S:t Nick tar sig tid att åka hela vägen från Spanien varje år. Vi var trötta och lite mindre ivriga, men att se Mijnheer Sinterklaas själv komma till Groningen var definitivt värt besväret. Jag har ingen öppen spis där jag kan lämna min sko i december... synd.

Äntligen besök!

Jag fick äntligen besök av M och M hemifrån och fick visa upp mitt nuvarande hem! Det var underbart att få träffas alla tre för en ordentlig catching up-session, att få gå tillbaka till en jargong som är obegriplig för alla andra. Skönt! Besök av gamla vänner gjorde också att jag såg de nya i ett nytt ljus, och insåg hurdan tur jag haft i största allmänhet. Vi gjorde en rundvandring i stan från turistens perspektiv, och jag mindes hur främmande allting kändes då jag anlände. Numera är jag ju jävig, jag tycker massor om staden oberoende av regnet, rusket och stormen (i dag blev jag tvungen jag leda cykeln en god bit eftersom vinden blåste mig tillbaka). Men M och M bekräftade objektivt att Groningen är mysigt, solen passade ju dessutom på att skina.

På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.

En höstvecka i Berlin

Vi gjorde en regelrätt roadtrip under läsveckan (universitetets föreläsningsfria 'reading week', då alla gör allt annat än läser) och hoppade i D:s lilla Peugeot. På vägen stannade vi och övernattade i den lilla staden Hildesheim som ligger ungefär halvvägs till Berlin. Trots att vår bil inte bekvämt gick att köra över 140 km/h så åker man från Groningen till Berlin på bara sex timmar. Men jag fick en helt tillräcklig autobahn-upplevelse trots vår låga körhastighet.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför att se Berlin, och ärligt talat blev jag inte alls besviken. Det är en så enorm stad med så mycket liv, sevärdheter, kufiska typer, kultur och subkultur. Jag gjorde all klassisk sightseeing på egen hand, eftersom mina resekumpaner har bott i staden tidigare. Det som är mest slående förutom storleken i sig, är det enorma historiska bagaget som syns överallt. Andra världskriget och muren tillsammans är en större last än man kan föreställa sig. Jag läste grundligt speciellt om Berlinermuren, som ju fanns under min livstid, men som jag visste alldeles för lite om.

Vi gjorde också några barrundor under de fem dagarna, och för det var det utmärkt att ha resesällskap som visste vart man ska gå. Både drycken och maten är så billig i Tyskland att det kändes löjligt. När jag kom tillbaka till Groningen reagerade jag genast för matpriserna...och jag fasar redan för min första shoppingtur i Finland. Resan hem var allt annat än bekväm. Sex timmar i bilen inträngd i baksätet mellan fem resväskor, ett renhuvud av plast som S införskaffade och en gräddtårta som D:s mormor bakat - på autobahn i blåst, mörker och regn. Borta bra men hemma bäst.

Regnmoln

Vardagen fortsätter här i Groningen, men den är lite kyligare och mörkare. Under de senaste dagarna har en del realiteter smugit sig inpå, till exempel den att slutessäerna kommer att kräva mer tid och ansträngning i snitt än de gör hemma. Det beror främst på att jag inte har några akademiska grundkunskaper i vissa av kurserna. Förresten röstades Rijksuniversiteit Groningen (RUG) in i topp 40 bland världens universitet, då kan man ju åtminstone känna sig väl utmanad.

Samtidigt spräcks då och då den här studentlivsbubblan vi alla flyter omkring i, den som skyddar en från riktigt ansvar och plikter som inte gäller bara en själv. Jag fick också för första gången akut hemlängtan, och den kom helt otippat mitt i Halloween-yrseln då jag berättade om våra finska bastutraditioner.

Flera kompisar har ekonomiska svårigheter, i synnerhet mina isländska vänner av förekommen anledning. Mycket av det som händer i världen blir interna skämt i studentbubblan - man ska ju kunna skratta åt misären - men samtidigt är den isländska ekonomin ett känsligt ämne för dem som drabbats värst, och alla vet inte när man ska sluta skämta. Ekonomin påverkade också mig direkt då ett visst flygbolag fick för sig att gå i konkurs just dagen innan A skulle komma och hälsa på.

Men allt är inte mörkt och regnigt här. Det är kanske snarare bara balansen mellan kul och inte-kul och den riktigt riktiga vardagen som nu äntligen är här. Jag träffade till och med min första ovänliga holländare. The honeymoon is over.