Sinterklaas is coming to town

I lördags var det en stor dag för alla nederländska barn, för Sinterklaas kom till stan! Det är fråga om en gammal och lite märklig jultradition som finns kvar i Nederländerna och flamländska Belgien, men synbarligen i likande former också i Spanien, Frankrike och Italien. Det handlar om barnens eget skyddshelgon Sankt Nikolaus som var biskop i Myra (i det nuvarande Turkiet) för 1700 år sedan, och som anländer med båt från Spanien tillsammans med sina medhjälpare Zwarte Piets (Svarte-Pettrar) i november för att hämta kex och presenter till barnen. Den 5 december lämnar barnen sina skor vid öppna spisen och hittar följande morgon en present eller godis som Sinterklaas medhjälpare har klättrat in med. Många vill förresten med skorstensfärden förklara varför Zwarte Piet är så svart, men den här förklaringen började man betona först då någon påpekade för nederländarna att Zwarte Piet-bilden kan uppfattas som en aning rasistisk.

För vuxna med barn innebär Sinterklaas massmobilisering och inköp av karameller, presenter, dräkter och rekvisita. För vuxna utan barn är det en sådan där skön kollektiv dag då man går ut på stan och bara följer konceptet. Jag tyckte det var rörande hur stor grej Sinterklaas' ankomst är, med tv-sändningar, stadskarneval och svarta pettrar överallt i medierna. Barnen är så ivriga att de inte hålls stilla, och det är ju bara rätt, eftersom S:t Nick tar sig tid att åka hela vägen från Spanien varje år. Vi var trötta och lite mindre ivriga, men att se Mijnheer Sinterklaas själv komma till Groningen var definitivt värt besväret. Jag har ingen öppen spis där jag kan lämna min sko i december... synd.

Äntligen besök!

Jag fick äntligen besök av M och M hemifrån och fick visa upp mitt nuvarande hem! Det var underbart att få träffas alla tre för en ordentlig catching up-session, att få gå tillbaka till en jargong som är obegriplig för alla andra. Skönt! Besök av gamla vänner gjorde också att jag såg de nya i ett nytt ljus, och insåg hurdan tur jag haft i största allmänhet. Vi gjorde en rundvandring i stan från turistens perspektiv, och jag mindes hur främmande allting kändes då jag anlände. Numera är jag ju jävig, jag tycker massor om staden oberoende av regnet, rusket och stormen (i dag blev jag tvungen jag leda cykeln en god bit eftersom vinden blåste mig tillbaka). Men M och M bekräftade objektivt att Groningen är mysigt, solen passade ju dessutom på att skina.

På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.

En höstvecka i Berlin

Vi gjorde en regelrätt roadtrip under läsveckan (universitetets föreläsningsfria 'reading week', då alla gör allt annat än läser) och hoppade i D:s lilla Peugeot. På vägen stannade vi och övernattade i den lilla staden Hildesheim som ligger ungefär halvvägs till Berlin. Trots att vår bil inte bekvämt gick att köra över 140 km/h så åker man från Groningen till Berlin på bara sex timmar. Men jag fick en helt tillräcklig autobahn-upplevelse trots vår låga körhastighet.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför att se Berlin, och ärligt talat blev jag inte alls besviken. Det är en så enorm stad med så mycket liv, sevärdheter, kufiska typer, kultur och subkultur. Jag gjorde all klassisk sightseeing på egen hand, eftersom mina resekumpaner har bott i staden tidigare. Det som är mest slående förutom storleken i sig, är det enorma historiska bagaget som syns överallt. Andra världskriget och muren tillsammans är en större last än man kan föreställa sig. Jag läste grundligt speciellt om Berlinermuren, som ju fanns under min livstid, men som jag visste alldeles för lite om.

Vi gjorde också några barrundor under de fem dagarna, och för det var det utmärkt att ha resesällskap som visste vart man ska gå. Både drycken och maten är så billig i Tyskland att det kändes löjligt. När jag kom tillbaka till Groningen reagerade jag genast för matpriserna...och jag fasar redan för min första shoppingtur i Finland. Resan hem var allt annat än bekväm. Sex timmar i bilen inträngd i baksätet mellan fem resväskor, ett renhuvud av plast som S införskaffade och en gräddtårta som D:s mormor bakat - på autobahn i blåst, mörker och regn. Borta bra men hemma bäst.

Regnmoln

Vardagen fortsätter här i Groningen, men den är lite kyligare och mörkare. Under de senaste dagarna har en del realiteter smugit sig inpå, till exempel den att slutessäerna kommer att kräva mer tid och ansträngning i snitt än de gör hemma. Det beror främst på att jag inte har några akademiska grundkunskaper i vissa av kurserna. Förresten röstades Rijksuniversiteit Groningen (RUG) in i topp 40 bland världens universitet, då kan man ju åtminstone känna sig väl utmanad.

Samtidigt spräcks då och då den här studentlivsbubblan vi alla flyter omkring i, den som skyddar en från riktigt ansvar och plikter som inte gäller bara en själv. Jag fick också för första gången akut hemlängtan, och den kom helt otippat mitt i Halloween-yrseln då jag berättade om våra finska bastutraditioner.

Flera kompisar har ekonomiska svårigheter, i synnerhet mina isländska vänner av förekommen anledning. Mycket av det som händer i världen blir interna skämt i studentbubblan - man ska ju kunna skratta åt misären - men samtidigt är den isländska ekonomin ett känsligt ämne för dem som drabbats värst, och alla vet inte när man ska sluta skämta. Ekonomin påverkade också mig direkt då ett visst flygbolag fick för sig att gå i konkurs just dagen innan A skulle komma och hälsa på.

Men allt är inte mörkt och regnigt här. Det är kanske snarare bara balansen mellan kul och inte-kul och den riktigt riktiga vardagen som nu äntligen är här. Jag träffade till och med min första ovänliga holländare. The honeymoon is over.

Om nederländskans (o)klurigheter

Jag börjar med att sätta varningsstämpel på det här inlägget: språknördigt! Men på språkälskarnas begäran ska jag alltså skriva lite om det nederländska språkets egenheter. Jag fick förresten ett brev - ett riktigt, handskrivet brev - på posten. Jag hade helt och hållet glömt hur trevligt det är att sprätta upp kuvertet och läsa bläck på papper. Det här brevet från mina morföräldrar var också det huvudsakliga incitamentet för det här inlägget, inte för att man på något sätt behöver tvinga mig att skriva om språk.

Nederländskan är som bekant närmast besläktad med tyskan, men nederländskans egen gren i familjeträdet börjar så långt tillbaka som kring 700 e.Kr. Kontakten mellan de västgermanska språken har ändå varit livlig under många århundraden i och med handeln och den politisk-historiska yrseln. När man väl fått koll på grunderna till nederländskan upptäcker man hur "äkta" germanskt språket verkligen är, både i fråga om ordförråd och satsbyggnad. Nederländskan har till exempel kvar de ursprungliga germanska vokalerna, som t.ex. i ordet kaas, till skillnad från Käse eller cheese. I jämförelse med nederländskan är engelskan rena rama lapptäcket.

Jämfört med tyskan är den nederländska grammatiken oerhört enkel (min brittiska vän har läst nederländska i tre år, och menade att det efter ett år inte fanns någon ny grammatik att lära sig). Nederländskan har förlorat kasussystemet, och har därför en mer fast ordföljd. Man kan forma plural på bara 2 sätt, mot tyskans 5-7 (beroende på hur man räknar), man behöver inte kongruensböja adjektiv mer än i två olika fall, och då man väljer artiklar eller pronomina har man oftast bara ett par alternativ. Alla verbformer känns kortare än tyskans, då man på nederländska säger hoeveel kost het och ik heb gepraat. Jag lärde mig också att man kan säga ik heb geskate (jag har åkt skateboard) och internetten (att surfa på internet).

Som jag tidigare skrev är uttalet utan tvekan det svåraste med det här språket. Vid det här laget kan jag schematiskt uttala orden rätt, men för att verkligen låta tillräckligt nasal och gurgla lika smidigt som den lokala befolkningen behövs det massor övning. Alla ch och g:n i stavningen med undantag för ng-ljuden uttalas alltså med "gurgelljudet". Då hjälper det inte precis att så gott som alla perfektformer börjar med ge-, som i ik heb gegeten (jag har ätit). Ordet vegetarisch som jag ju ofta behöver är inte heller någon lätt mungymnastik.

Nederländskan är flexibel och produktiv då det gäller att skapa nya och tillfälliga ord. Det är lätt att byta ordklasser som i internetten eller voetballen. Sen älskar man här att skapa diminutiva former som broodje (litet bröd, smörgås), och den här ordgruppen är närmare 10 gånger mer produktiv än i tyskan. De finns överallt, och de roar mig av någon outgrundlig orsak. Språket svämmar över av vedertagna ord som huisje (litet hus), momentje (ett ögonblick), biertje (liten öl), sprookje, (saga), meisje (tjej, tös), koekje (kex, småbröd), feestje (kalas) och alla tillfälliga kluriga diminutiver man bara kan tänka sig, som remindertje (påminnelse), stukje (en liten..., ett stycke), eller etentje (liten middagsbjudning).

Till sist vill jag dela med mig några favoritord ur det nederländska ordförrådet. För svamp använder man ordet paddestoel, en kund är en klant, en tidning är en krant, en cykel är en fiets, och för kryddstark säger man pittig. Speciellt gillar jag också ordet goedkoop som betyder billig, men bokstavligen 'gott köp'. Det komparerar man smidigt nog gottköpare, gottköpast. Helt logiskt är också ordet plattegrond för karta, bokstavligen 'platt terräng'. Sist men inte minst, vertalen, som alls inte betyder 'förtala' utan 'översätta'.

En annorlunda cykeltur

I dag åkte vi igen på exkursion, den här gången till koncentrationslägret Westerbork ca 45 kilometer söder om Groningen. Resan hörde ihop med min kurs i nederländsk 1900-talshistoria, och den gäller främst världskrigen. Just nu är jag oerhört trött, både fysiskt och psykiskt, men samtidigt väldigt, väldigt glad över att jag åkte med. Då jag i morse kikade ut och såg ösregnet kändes det sannerligen inte lockande. Det känns allmänt som om jag försatt mig i en sorts excursion overdrive, men så ska det väl vara då man är utomlands.

Westerbork ligger mitt i ingenting bland byar och åkrar, och man måste därför ta sig dit med cykel. Resan ena vägen räckte 2 1/2 timme och omfattade 45 kilometer, exklusive de 3 jag fick åka för att nå vår träffpunkt i morse. Båda vägarna cyklade vi utan nämnvärda pauser och i oerhört snabb takt. Lyckligtvis är landskapet platt, men Nederländerna gjorde sig i dag särskilt påmint om två av dess inte fullt så soliga egenskaper - det konstanta ösregnet och ostmacketvånget kring lunchtid. Det är väl bara ärligt att medge att min lekamen och mitt tålamod fick sig en ordentlig prövning under dagens 90-kilometersresa, men det är något jag utan tvekan ser som en väldigt nyttig upplevelse. Man (eller jag) prövar ju sällan gränserna för uthålligheten på det här sättet, och det är bara gott att veta var fysisk ansträngning börjar kännas riktigt påträngande.

Det andra mycket nyttiga jag gjorde i dag var själva besöket i Westerbork. Jag har aldrig förr besökt ett gammalt koncentrationsläger. Westerbork var ett läger där fångarna fick leva ett relativt normalt liv, det fanns musik och teater, läkare och rekreation. Men varje tisdag åkte två godståg fulla med judar och romer till lägren i Tyskland och Polen. Trots att just det här museet är långt mindre upprörande än det jag hört om t.ex. Auschwitz gjorde museet och lägerområdet ett djupt intryck på mig. I museet fick man främst ta del av vittnesmål och personlig egendom från det inledande skedet av allt det fruktansvärda, nämligen väskor, kläder, teckningar, brev och annat som hittats i Westerbork. Det irriterade mig att vissa av kursdeltagarna, i detta fall invånare av den iberiska halvön, alls inte kunde uppskatta resan och visa respekt vid monumenten. En frågade också oskyldigt varför tyskarna nu inte tyckte om judar? Man blir så häpen ibland.

Ute på fältet där lägret en gång fanns står judarnas monument över de avlidna, och det tyckte jag var så effektfullt att jag tycker det är värt att nämna. Järnvägen förstördes efter kriget, men en liten del bibehölls som monument. Konstnären har böjt upp spåren, och med det vill han visa två saker: att järnvägen aldrig mer får användas, men att den trots allt bar krigets offer till himlen.

Den dimmiga ön

Vi åkte över förra helgen på en exkursion till en fantastiskt vacker ö norr om Groningen som bär det mycket svåruttalade namnet Schiermonnikoog. Ön är platt och dimmig, och består mest av kilometer efter kilometer sandstrand. Där bor en liten sälkoloni och 951 människor. Mitt på ön finns en liten by med ett stycke allting - matbutik, nattklubb och syförening. Schiermonnikoog sägs vara det vackraste stället i Nederländerna, vilket jag inte riktigt ännu vill skriva under, eftersom jag inte har rest runt så mycket. Detta trots att det är enkelt resa och billigt att resa från Groningen tack vare Ryanairs rutter från Bremen. Man glömmer också lätt bort att landet är så litet att man kan åka tvärs igenom det på ungefär 5 timmar. Men det finns nog tid för fler resor.

Resan till Schiermonnikoog gick för mig huvudsakligen ut på att lära känna många halvbekanta mycket bättre. Det är slående hur lätt det är att prata med nya människor, då alla förmodligen lever utgående från tanken att de nya kontakterna och relationerna här är det viktigaste. Det är intressant att föreställa sig hur det skulle vara hemma i Finland om alla hela tiden tänkte så i sitt vardagsliv.

Min starkaste upplevelse inföll nog på fredagskvällen, då vi gick ut på stranden och umgicks kring en jättebrasa. Då vi gick utanför eldens sken blev det kolmörkt och man kunde höra stora vågor slå mot stranden, men det var omöjligt att avgöra om de var några hundra meter ifrån eller flera kilometer bort. Två fyrar slängde turvis kritvita ljuskäglor över stranden. Kusligt vackert. Där stod jag och klottade med en marshmallow och älskade min omgivning. Sånt här är förstås omöjligt att fånga på kamera, och jag skulle kanske inte ens vilja ha det på bild.