Salt

Så här ser det ut i saltrummet, där jag har hängt 9 gånger inom de senaste 2-3 veckorna. Beslutet att pröva togs i samband med röstproblemen då jag konstaterade att alla rimliga metoder nu ska få en chans med mig.

Jag måste faktiskt säga att det är en angenäm "behandling", man kopplar av och läser en bok eller gör som jag, somnar inom tio minuter. Jag kan inte svära på några långsiktiga resultat, men slemlösande kan jag svära på att saltbehandligen är, och min hud är lenare än någonsin förr. Jag tror nog mina stämband tackar ödmjukt för denna inte omöjligt dyra saltdusch.

...alltså egentligen räddar Cokis världen!

Nu bombarderas vi av dokumentärer, reklamer, webbföreläsningar om hur isoglukos förstör våra liv och gör oss feta, och visst fan är det skrämmande. Jag har börjat snegla argt på läskautomaten i korridoren i skolan där jag jobbar, och känner mig dödsskyldig då jag ibland köper mineralvatten ur den då rättandet känns som tyngst.

Här kan ni dock se en snitsig video som berättar att Coca-Cola Company i själva verket räddar världen genom att utbilda, genom att föra samman människor, genom att erbjuda 180 olika alternativ och massor lätta sådana. Allt presenterat till en fantastiskt cornig jingle komplett med barnkörsång och eskalerande stråkkomp. Så där ser ni! Cokis är the good guys!

Fast tyvärr är det kanske inte så (vem vet nuförtiden, alla vill bara göra business och om man lite ljuger på paketet och blandar in hästkött så är väl ingen större skada skedd?). Kanske Coca-Cola, som galjonsfigur och/eller välförtjänt syndabock för hela läskindustrin, hellre skulle ha gjort en sådan här video:

Förr var trenden fettskräck, nu sockerskräck, och jag bara väntar på att trenden ska bli fokuserat på the dos i stället för the don'ts. Men "måtta med allt" är så fruktansvärt osexigt att ingen någonsin kommer att orka med det ens nära på så mycket som med denna sockerhysteri. Men det ändrar inte på det faktum att jag tycker att användning av läske- och energidrycker kräver för stor medvetenhet och kunskap för majoriteten av oss att klara av. Lite som med alkohol. Och ändå är det ju inte kärnfysik.

Tillbaka till fåordighet

Stumhetsperioden gjorde jättestor nytta, men samma dag som jag var tillbaka på jobbet märkte jag att det inte räckte. Så nu, en vecka senare befinner jag mig på nytt i den situationen att mitt arbetsredskap inte fungerar som det ska. Jag har nu en vecka på mig att försöka göra det bästa av att vara sjukledigt.

Så... det är odrägligt svårt att låta bli att tala för mycket om man umgås med någon och inte utlyser stumhetsläge. Det är odrägligt att charadera dygnet runt, i synnerhet i stora grupper då man "förklarar" samma sak flera gånger. Bäst alltså att undvika sällskap helt och hållet, men också det är odrägligt.

Jag testar därför i några dagar att bara tala på kvällarna och också då med tyst och avslappnad röst. Det torde i alla fall spara min mental hälsa under viloperioden. Och om en vecka får äntligen en specialist säga sitt.

I väntan på comeback

Hela veckoslutet spenderades under tystnad, och jag medger att det börjar tära så mycket på tålamodet att jag blivit tvungen att använda rösten några enstaka gånger. Till exempel då jag tappat mitt busskort i klädbutiken. Då orkar man liksom inte skriva en lapp. Att vara på restaurang är också mystiskt, och det visar sig vara bäst att vid lämpligt tillfälle förklara situationen för att undvika att servitörerna behöver känna sig obekväma. Där märker man också skillnaden på riktigt bra restauranger, som Kolo med sin underbara service.

Men min irritationsnivå då jag har sällskap är konstant på ca 99,9 % och jag har svårt att behärska mitt tålamod när folk inte förstår mina gester. Och det är ju inte deras fel. Men nu börjar det räcka.

Ikväll börjar jag "testköra" mitt stackars struphuvud och imorgon på morgonen får läkaren ge något slags utlåtande om hur vi fortsätter. Det var inte särskilt uppmuntrande förra gången då hon mycket nedlåtande lät mig veta att jag kanske inte kan göra det jag gör i livet. Tack, det var vad jag ville veta utan att något som helst undersökningar eller viloperioder eller nånting gjorts. Så jag hoppas på en mer uppmuntrande träff, och framför allt hoppas jag att mitt testprat ikväll visar att dessa sega 18 dagar tystnad har gjort någon nytta.

Man måste älska 90-talet

Tack Youtube och Spotify, för att vi får återupptäcka våra pinsamma favoriter från det tidiga nittiotalet. Bara ett klick ger oss möjlighet till nostalgitrippar inte bara till de där stora megahittarna som alla lyssnade på, utan också till dessa udda (ofta tyska) hittar som man hade på någon helt mystisk dubbel-cd-hit-compilation som föräldrarna hämtat med sig från någon resa. Jag minns hur jag klättrade upp till stereosystemet i mammas och pappas rum och knäppte på fyra olika moduler, för jag skulle lyssna på cd, kompaktdisk.

Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.

Tystnadsdagboken dag 13

Jag vaknar om morgnarna och talar halvt i sömnen, mumlar god morgon eller gäspar ljudligt. Sen minns jag att sådant är förbjudet och inleder morgonenen med intensiva charader. Jag ger numera upp snabbare, då jag inser att det jag vill säga var något som i en riktigt charadsituation skulle bemötas med utropet: "VEM har skrivit den här?".

Jag blir också mer och mer trött på att skriva på telefonen med genomfrusna fingrar. Jag är också trött på att jag inte kan umgås med vem som helst. I regel är det bäst att träffa nära vänner som inte börjar klättra upp längsmed väggarna av att jag är tyst.

Men det var intressant att gå en promenad på en timme med syster och systerson. Det är väl så att då man vuxit upp tillsammans förstår man undermedvetet också det subtila. Vi förde en lång och med tanke på omständigheterna invecklad diskussion, och telefonen och de frusna fingrarna var bara framme bara två-tre gånger. Också min systerson var lite förundrad då jag bara kunde göra miner åt honom. Säkert reagerar sådana där små till stor del på bekanta röster.

Nu är det sex dagar kvar, denna dag inräknat.

Jag gillar bokhyllor

Bokhyllor är fina. De är viktiga möblemang. Jag dömer en person efter hans eller henns bokhylla och vad som finns i den. Inte strängt, men ändå.

Nu har jag som sagt äntligen riggat upp en vettig bokhylla här hemma, och bifogar här en bild på den, så kan ni döma mig om ni så vill. Jag har färgordnat skönlitteraturen som mamma, för att jag tyckte det såg så bra ut hemma hos parenteserna. Vid tillfälle ska jag färgordna också facklitteraturen.

Jag lägger också en bild med en till bokhylla som jag tyckte var fin. Den är kompakt, attraktiv och harmonisk, som bokhyllor ska vara.

Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Praktiska problem

Språkförmågan utvecklades delvis för att människan gick upprätt och behövde samarbeta genom att yttra ljud som hade helt arbiträra samband, en abstrakt eller symbolisk betydelse. Grottmänniskorna kunde då ge varandra instruktioner under mammutjakten och de kunde tala om framtid och förfluten tid; saker som inte kan pekas på och som inte går att koppla till här och nu.

Jag har nu upptäckt en sak man ÅTMINSTONE inte kan göra utan sin talförmåga, nämligen bygga IKEA-möbler. Har nu satt ihop två lite kråtiga hyllor med hjälp av mor och pojkvän, och bägge situationerna höll på att utmynna i en riktig, hederlig itkuraivare. Man (=jag) vill säga att håll du i där medan jag trycker ner plankan, men luta inte på kanten, och sedan lyfter vi hyllan diagonalt, och så vidare. Det är uppenbart vad man (=jag) menar, men konversationspartnern tittar oförstående på en. Att språklig kommunikation underlättas av kontextbundenhet är en klen tröst.

Men de stävjade utbrotten är över, hyllorna är uppe och vardagsrummet är äntligen harmoniskt, som jag alltid drömt om att det ska vara.

Tystnad och dylikt

Det känns lämpligt att återuppta skrivandet på min något försummade blogg när jullovet har gjort sitt och tiden finns, på riktigt. Men det känns dessutom extra viktigt att skriva därför att jag faktiskt till jullovet fick order om att vara tyst. Helt tyst. Jag kan försäkra att det för en pratglad person inte bara känns helknäppt att hålla mun, utan att det dessutom på sitt sätt är både ögonöppnande och oerhört frustrerande att inte få verbalisera något man har att säga. I synnerhet när man brukar ha en hel del att säga.

På grund av mitt jobb som lärare och en intensivperiod med flera olika sångprojekt plus min personliga tendens att bli hes har gjort att rösten gav upp helt, därav blev jag sänd in i en underlig värld av inre dialog, vilken jag ska beskriva och analysera här på bloggen.

Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Dagens utmanande text

Vi talade om antikens litteratur idag. Då läser vi förstås ur Odyssén och pratar om Sapfo, den antika kärlekslyrikens mästar(inna). Jag (och moddaboken) väljer då att fokusera på den här sinnliga dikten i översättning av Emil Zilliacus:

Gudars like...
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

Och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten,

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor,
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Hur tror ni de sextonåriga unga studerande reagerar då man tillsammans analyserar detta? Som många kloka säger om konst eller om att utvecklas: "inte kan det alltid vara bekvämt!".

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Belöning

Jag fick idag belöning. Belöning i sifferform. Jag önskar det på riktigt kunde säga klirr då lönen för mödan kommer in på kontot. Jag har väl aldrig sett mig som en materialist, men det är något i en stabil vardagsekonomi som gör mig lycklig just nu. Och kanske är det helt okej? Jag har inte haft en stabil vardagsekonomi sedan...någonsin.

Det är en vacker tanke att jag växer och utvecklas och har privilegiet att jobba med det jag gör, och jag lever väldigt långt på den. Jag älskar att jag får handskas med liv, språk kultur, texter som informerar och kanske till och med berör, människor som växer upp och till sig. Men just idag kändes det bara så jädrans viktigt att få lön.

Telefonföljetongen, del 4

Ja, inte var det muntert att ge ifrån sig sin sprillans nya leksak. Nu får jag gå igenom den där enorma frustrationen som kommer då man behöver hantera en ny mackapär och allt bara är klumpigt. Har en äldre modells smarttelefon som inte är särskilt smart, och kanske det minst intuitiva jag har haft att göra med på länge, efter läroplattformen Fronter, förstås.

Men livet går vidare och två veckor lär flyga förbi rätt snabbt. Jag påminner mig själv om att det faktiskt bara är en telefon. Men våra telefoner inte bara telefoner, de är djupt personliga smådatorer där vi har allt (snart vår identitet?), så abstinensen är djup och obeveklig.

Om jag blev blixtberoende på två veckor blir det nu intressant att se hur lätt eller snabbt jag minns hur det var innan det hela började. Och minns någon förresten hur det var när man gick omkring med telefonkort?

Telefonberoende

Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".

Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.

Jag är nu en av Er.

I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.

Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.

En bild säger allt

Ungefär så här har jag känt mig under de senaste tre veckorna:

Men imorgon vaknar jag klockan 9, knäpper på kaffekokaren och sätter mig ner och jobbar på min egen soffa, i mitt eget hem, och låter mig inte distraheras av tusen saker. I övermorgon vaknar jag klockan 9 och gör ingenting. Åtminstone ingenting som går att planera in idag.
Från xkcd.com.