Jag har haft det stora nöjet av att få rätt så många kompisar på besök till det inte helt supertillgängliga Groningen (5 räknar jag). Men då jag nyligen fick en lön och tyckte att april månad hade alltför mycket oklottrat vitt i kalendern bestämde jag mig för att själv åka på besök till Malmö för att hälsa på A, vilket visade sig vara en fantastiskt god idé.
Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).
Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.
Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.
måndag 11 maj 2009
söndag 10 maj 2009
Idel festivalyra
Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.
Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.
Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.
tisdag 21 april 2009
Nya tag av nya slag
Jag beslöt mig för att prova på en ny gren, för att det som Kalle & Hobbe-Kalles pappa säger "builds character", och för att det är så lätt och billigt vid RUG:s underbara sportcenter Aclo. Alla kurser är gratis för medlemmar, men man måste ha tur för att bli lottad in i gruppen. Under förra terminen återupptog jag tennisen, efter årsskiftet prövade jag på Pilates utan att bli frälst, men nu något helt annat - boxning!
Visst kändes det lockande att få lära sig slå(ss) och på så sätt få ut eventuella aggressioner, men boxning är ju också en otroligt bra konditionssport. Den erbjuder precis vad jag behöver, för axlar, armar, rygg, spänst och kondisen i största allmänhet. Jag var i dag på den första träningen, och blev positivt överraskad. Mina alla uttänkta skräckscenarior visade sig vara helt obefogade (som t.ex. att vara enda flickan och bli slagen gul och blå), och det hela var bara njutbart från början till slut. Vilket inte är att säga att det inte var en helt klart tyngre träning än vad jag är van vid, men det är ju poängen. De första 45 minuterna är teknik för nybörjarna, och andra halvan är enbart konditionsträning tillsammans med boxningsklubbens medlemmar.
Framför allt är det lyxigt kul att kunna syssla med så här många olika grenar (det är irriterande att motion ska vara så dyrt), och jag kommer definitivt att sakna Aclo. Det slog mig också i dag att holländarna visst också är artiga och utåtriktade. Den där fruktade "ska vi vara par"-situationen som alla känner igen - och som jag tror i Finland är värre än någon annanstans i världen - är inte alls obekväm här. Och varför ska det vara det egentligen? Jag är nuförtiden något av en ensamvarg när jag sportar, men fick i dag slänga den inställningen åt sidan. Och så blev jag ju buren två varv runt salen av en boxartjej som var högst 155 centimeter lång. Hon hade mindre problem att bära mig än jag henne... Så om allt går väl bär jag väl snart omkring på karlar. Okej, kanske lite väl ambitiöst för en sex veckors kurs.
Visst kändes det lockande att få lära sig slå(ss) och på så sätt få ut eventuella aggressioner, men boxning är ju också en otroligt bra konditionssport. Den erbjuder precis vad jag behöver, för axlar, armar, rygg, spänst och kondisen i största allmänhet. Jag var i dag på den första träningen, och blev positivt överraskad. Mina alla uttänkta skräckscenarior visade sig vara helt obefogade (som t.ex. att vara enda flickan och bli slagen gul och blå), och det hela var bara njutbart från början till slut. Vilket inte är att säga att det inte var en helt klart tyngre träning än vad jag är van vid, men det är ju poängen. De första 45 minuterna är teknik för nybörjarna, och andra halvan är enbart konditionsträning tillsammans med boxningsklubbens medlemmar.
Framför allt är det lyxigt kul att kunna syssla med så här många olika grenar (det är irriterande att motion ska vara så dyrt), och jag kommer definitivt att sakna Aclo. Det slog mig också i dag att holländarna visst också är artiga och utåtriktade. Den där fruktade "ska vi vara par"-situationen som alla känner igen - och som jag tror i Finland är värre än någon annanstans i världen - är inte alls obekväm här. Och varför ska det vara det egentligen? Jag är nuförtiden något av en ensamvarg när jag sportar, men fick i dag slänga den inställningen åt sidan. Och så blev jag ju buren två varv runt salen av en boxartjej som var högst 155 centimeter lång. Hon hade mindre problem att bära mig än jag henne... Så om allt går väl bär jag väl snart omkring på karlar. Okej, kanske lite väl ambitiöst för en sex veckors kurs.
fredag 17 april 2009
Velocipedvett
Nederländerna är som bekant ett cykelland, och många arkitekturstuderande vallfärdar till cykelvänliga Groningen som erbjuder ett program i Spacial Sciences vid RUG. Det är alltså helt fenomenalt att röra sig med cykel här, om än lite kaotiskt och rått ibland. Djungels lag gäller, det är bara att tuta och köra. Bilarna ska alltid väja för cyklarna, oavsett var, hur, och när - och otroligt nog gör de det också! Om jag förstått rätt är det mer eller mindre alltid bilens fel om det sker en olycka.
Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."
Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.
Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!
Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."
Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.
Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!
Jag och mitt land
Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.
Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.
Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.
Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.
Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.
Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.
Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.
Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.
Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.
Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.
Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.
Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.
Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.
Skriviver på slutrakan
Det är så många grejer jag vill skriva om, och som jag också hela tiden är på väg att skriva om. Men jag beslöt nu att systematiskt avverka dem en efter en, för tiden rinner iväg (och jag måste ju skriva det här där jag har inspis). Det är ungefär sju veckor tills jag åker från Groningen tror jag, och det känns som om det ändrar på allt. Som S säger, "du har inte tid att ha hemlängtan". Och det är ju sant, hur poänglöst är inte det då hemfärden väntar bakom hörnet.
fredag 3 april 2009
Väderfenomen
Inom bara två veckor har vädret ändrat från rått, kallt regn till 16-19 graders blankt solsken! Sådant blir man ju helt vimmelkantig av - vad ska jag nu göra med alla inplanerade jobb- och studietimmar på mitt favoritbibliotek. Där skulle jag sitta och lyssna på musik och jobba och titta på regnet mot fönsterrutan och tänka på alla stackare som måste cykla omkring i det vågräta ösregnet. Detta alltså i väntan på våren och sommaren.
Men nu är den alltså redan här - i dag kändes det som om vi helt hoppat över våren, som ju i Finland är ganska utdragen, eller åtminstone kallare och senare. I dag var det 20 grader, sol, varm bris och ingen tycktes jobba ens på dagen. När terasserna öppnar verkar alla bara sticka från jobbet. Biblioteket var öde (där jag naturligtvis bara hämtade några böcker) men Grote Markt överbefolkat. Finast av allt är parken Noorderplantsoen där jag brukar springa. Ärligt talat snäppet snyggare än många av våra parker i Finland.
Men det är inte som om jag skulle klaga. Om det här håller i får jag tänka om allt - hur jag ska hinna med studier, jobb, resor, träning och picknick-liv inklämt under mina tio resterande veckor här i Groningen. Men som de kloka säger: If there's a will, there's a way.
Men nu är den alltså redan här - i dag kändes det som om vi helt hoppat över våren, som ju i Finland är ganska utdragen, eller åtminstone kallare och senare. I dag var det 20 grader, sol, varm bris och ingen tycktes jobba ens på dagen. När terasserna öppnar verkar alla bara sticka från jobbet. Biblioteket var öde (där jag naturligtvis bara hämtade några böcker) men Grote Markt överbefolkat. Finast av allt är parken Noorderplantsoen där jag brukar springa. Ärligt talat snäppet snyggare än många av våra parker i Finland.
Men det är inte som om jag skulle klaga. Om det här håller i får jag tänka om allt - hur jag ska hinna med studier, jobb, resor, träning och picknick-liv inklämt under mina tio resterande veckor här i Groningen. Men som de kloka säger: If there's a will, there's a way.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)