Avfärd från Pluto

Jag ska flytta om tre dagar, och lämnar så mitt liv i studenthuset Plutolaan bakom mig. Jag har inte skrivit mycket om studenthuset, vilket förmodligen beror på att det inte inverkat på mitt liv så väldigt mycket. Nu när jag vet att jag är på väg bort blir uppfattningen om mitt studenthusliv klarare, framför allt vet jag vad jag kommer att sakna.

Plutolaan är ökänt tyst och lugnt, eftersom alla invånare är masters- och phd-studenter. Jag trodde inte att det nödvändigtvis skulle betyda att man då inte går ut och festar, men det visade sig trots allt vara så. Därför rotade sig mitt sociala liv snabbt på andra platser än i själva Plutolaan och det var naturligt så. Att bo i studenthus var för mig en måsta-på upplevelse, och det är nu avprickat på min livets to-do-lista. Nu ser jag fram emot att bo närmare och hemtrevligare, och framför allt mot att kunna bjuda hem gäster.

Men det fina med Plutolaan är för det första att man får sova om man så vill, att man har en egen toalett på rummet, att det ligger otroligt nära sportcentret, men sist men inte minst detta: språken i korridoren och dofterna av kryddor, drycker och mat från Indien, Kina, Lebanon, Japan, Ryssland, Taiwan, och åtskilliga länder i Afrika. Som pricket på i:et går många av indierna omkring och gnolar med de där underbart märkliga kvartstonerna som är distinkta för vissa österländska musikstilar. Jag kommer också att sakna mina pensionärsgrannar som alltid hälsar så glatt. Inget av det här kan jag återfå i det utpräglat nordiska lilla tvåmannakollektiv som får sin början alldeles snart.

Tillbaka i vardagen

Det kändes oerhört skumt att återvända till Groningen efter det egentligen ganska korta uppehället från livet som utbytesstudent. Allt såg så främmande bekant ut när jag tog bussen hem från tågstationen. Nästa dag kändes allt redan mer rätt - trodde jag.

Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.

Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.

Vitt ljus, bergsluft och musik = terapi

Redan i tåget blev miljöbytet så påtagligt. Det var betryggande att inse att att solen fortfarande finns där bakom moln och horisont, den har ju inte gjort sig påmind om sin existens. Och sen är det ju luften och det vita ljuset från snön. Bara det här kändes tillräckligt för alla tidigare och eventuella kommande ljusterapibehov.

Men det fanns också många riskfaktorer att räkna med inför den här resan - den största var effekterna på min personliga ekonomi, den andra var en jobbdödlinje som trängde sig på, och den tredje och viktigaste var om jag över huvudtaget minns hur man skidar. Lyckligtvis är hjälmen tillbaka i backen - borta är åttiotalets skidmode med ljusröd tofsmössa för vuxna och klistermärkesbeklädd rund hjälm för barn. Och den här observationen vittnar om hur länge sen det är sen jag senast skidade.

Det visade sig att skidandet var mycket, mycket lättare att återuppta efter tolv års paus än att åka cykel. Varför har jag ingen aning om, det är ju fullkomligt osannolikt. Efter ett övningsåk var det bara att ta sig upp på berget. Jag mindes direkt varför det är underbart att skida, men det var lite extra fint nu då det bara var min andra gång i de riktigt höga bergen. Min fysik höll inte så bra som jag önskat, men så skidade jag också bara fyra dagar med dyr hyrd utrustning. Det fanns väl andra mycket goda aspekter med resan, såsom god mat, gott sällskap och andra utmanande sporter som att släpa på saker, slå hammaren på spiken, dricka jägertee i backen, och återupptäcka iTunes-biblioteket.

Semesterbeslut

Ja, semester verkligen - från vad? Studier, fest, resor och jobbdödlinjer om vartannat känns aldrig riktigt som ett 9-5-liv, och semesterns funktion blir därför en annan. Fast den är väl lika viktig för det. Det här semesterbeslutet fattades mitt i det yraste och utan närmare eftertanke. Min kroatiska bekantskap från Amsterdam hade som total och övergripande livsfilosofi att aldrig planera någonting och aldrig reflektera över beslut. Det är väl lite väl extremt, men hon har definitivt en poäng. Många gånger är det onödigt att fundera alltför mycket.

Och jo, jag märker att den här tanken återkommer hela tiden i mina inlägg. Men för mig - den yttersta funderaren och överdrivna analyseraren - är det en väldigt viktig insikt. Hittills har det också fungerat överraskande bra. Att låta spontaniteten sitta bakom ratten (huvudsakligen) är en lyx som man kanske inte har längre fram i livet. För mig har den här spontana sidan också varit latent så länge, då jag haft ett brett ansvar över saker och ting, och många plikter och skyldigheter mot andra.

Så beslöt jag alltså i all hast att åka med till de Schweitziska bergen för att tillbringa en vecka där i ett fyrmannasällskap innan jag skulle återvända till Groningen. Det var kanske inte just det här beslutet som på något sätt skulle ha varit så enormt att det fick mig att skriva det här inlägget. Men det kändes så genuint spontant, lite som när man ibland bara stänger ögonen och hoppas man hinner över vägen (varför gör man egentligen så?). Att stanna i Schweitz blev också som en liten mellanlandning före återvändandet - som jag av någon orsak reagerade starkare på än då jag åkte i augusti. Och jag fick lite mera tid med M än de tio yra dagarna i Finland tillät.

Amsterdams andra ansikte

Jag behövde härbärge för en natt i Amsterdam innan jag skulle hoppa på mitt flyg mot de Schweitziska bergen. Med den knappa budget jag alltid har vid årets slut (eller på sistone snarare under årets samtliga dagar) beslöt jag mig för att återvända till en gammal favorit, Bob's Youth Hostel - ett ställe som på webbplatsen stoltserar med sin avslappnade stämning och rena lakan. Ja, det är så avslappnat att man inte ens får boka rum på förhand.

Då jag strosande omkring längs Amsterdams mörka gator på väg till Bob's funderade jag på två saker. Den ena var att jag för första gången i Amsterdam kände mig osäker - det är mycket folk på stan om kvällarna, och de befinner sig i mycket varierande sinnestillstånd och fysisk form. Otrygghet är nuförtiden en lyxigt ovan känsla för mig, då jag annars rört mig tillsammans med många andra eller i det familjära Groningen. Jag funderade också på det där med att göra stadsresor ensam och om det passar mig eller inte. Tiden räckte inte för ett vettigt svar på den frågan, men ett vet jag, och det är att det ibland känns som om sällskapssjuka är min livsfilosofi.

Denna gång var jag bara trött och ville inte alls socialisera och hänga i det grönrökiga Bob's living room. Men det visade sig vara omöjligt att inte tala med andra hos Bob's, något som nog är Bob's bästa personlighetsdrag. Bob's fick mig att motstå Madagascar på datorn och slänga all trötthet åt sidan. Saldo: 3 nya goda kontakter, 1 upptäckt av den bästa vegetariska restaurangen i Amsterdam (och sannolikt hela landet), 8-12 goda insikter i Kroatiens kultur och politiska nuläge, samt 4 timmar undermålig sömn.

Finlandsvisiten i ett (julklapps-)paket

Det blev mer yrt än jag planerat att ordna iväg sig hem över jul, men hemmavisiten var samtidigt långt mer efterlängtad än jag väntat mig. Det är bäst att åka då man allra minst hinner tänka över saker - som till exempel att många goda vänner nu har återvänt till sina respektive hemland. Jag blev lite sur i en diskussion med en bekant som menade att det här ändå är bara tillfälliga vänner och man kommer inte att ha kontakt med dem. Om man tänkte så om alla sina kontakter, bekanta eller nya vänner har man en vacker dag inga vänner. Jag hävdar att ingen relation, oavsett hur ytlig eller tillfällig, kan betraktas som slit-och-släng. Hur man sköter dem och hur aktiva eller djupa de blir är sedan upp till en själv.

I varje fall kände jag mig väldigt välkommen hem. Jag blev mött av en sjungande och färggrann välkomstkommitté på flygfältet, samt två - tror jag - mycket nöjda föräldrar när jag väl kom hem. Julhelgen omringad av två veckoslut bäddade för så mycket firande och yrande att jag knappt alls hann tänka (fast behöver man nu alltid det egentligen?). Julstämningen levererades på ett silverfat, och redan några dagar efter jul kunde jag se fram emot nästa mellanetapp före det nya årets start i Groningen. Schweitziska alperna, here I come!

Läckra ord

Jag gillar ord, och då är det tacksamt att ha med nederländskan att göra. Jag skrev tidigare att språket känns "äkta" germanskt, och det är mycket tack vare ordförrådet. Man föredrar helt enkelt germanska ord och har under århundradenas lopp inte lånat så frenetiskt. De lån som finns är främst från franskan, vilket syns till exempel i oerhört vanliga cadeau (present). Visst finns det också tyska lån, men man vill helst inte ha dem, och behöver dem oftast inte heller. Samma redskap finns ju!

Här ska jag nämna några favoriter som jag fastnat vid under den här tiden. Det är inte alltid något bestämt roligt med dem, men ibland gillar jag bara ordets betydelsenyans, hur det låter, hur det är skapat, eller hur det ser ut skrivet. Och ibland är de här orden så genomskinliga att det förslår, om man bara ser på dem med rätt öga.

Ett av de absolut finaste orden är klinker (vokal, men bokstavligen "en som ljuder/klingar"). Dess motpart konsonanten kallar man medeklinker ("en som klingar med/tillsammans"). En efterrätt kallar man allmänt för toetje, vilket man skapat med hjälp av prepositionen toe 'till' och en diminutivändelse. Och det är ju det det handlar om - en liten till! Språket pragmatiska natur ser man också t.ex. i fjärrkontrollen afstandsbediening ("avståndsbetjäning") eller ordet apartheid från afrikaans som helt enkelt betyder "separat-het". Givetvis finns det också enorma mängder av faux amis, och för att fatta dem hjälper det inte att man kan tyska eller engelska. Uppmärksamhet heter aandacht (ungefär "tilltanke"), afspraak är en träff (inte ett avtal) och bestuur är i själva verket en styrelse.

Ett av två ord man måste kunna på nederländska är gezellig som betyder mysigt, trevligt, kul, stämningsfullt och minst ett dussin andra saker. Enligt nederländarna själv är fenomenet i sig något väldigt typiskt nederländskt. Det andra alluderar jag till i rubriken. Lekker är något som man kan säga om nästan vad som helst: människor, mat eller varför inte en sysselsättning som att sova, prata eller sporta.

Den lite ålderdomliga klangen jag nämnde i ett tidigare inlägg finns överallt, och det beror givetvis på att det är fråga om gamla germanska strukturer som också vi svenskspråkiga har använt. Mitt favoritexempel är ordet waarschuwen som betyder varna eller meddela, men jämför med svenskans "att varsko någon om något". På samma sätt betyder ju Ik hou van jou bokstavligen "jag håller av dig".