En annorlunda cykeltur

I dag åkte vi igen på exkursion, den här gången till koncentrationslägret Westerbork ca 45 kilometer söder om Groningen. Resan hörde ihop med min kurs i nederländsk 1900-talshistoria, och den gäller främst världskrigen. Just nu är jag oerhört trött, både fysiskt och psykiskt, men samtidigt väldigt, väldigt glad över att jag åkte med. Då jag i morse kikade ut och såg ösregnet kändes det sannerligen inte lockande. Det känns allmänt som om jag försatt mig i en sorts excursion overdrive, men så ska det väl vara då man är utomlands.

Westerbork ligger mitt i ingenting bland byar och åkrar, och man måste därför ta sig dit med cykel. Resan ena vägen räckte 2 1/2 timme och omfattade 45 kilometer, exklusive de 3 jag fick åka för att nå vår träffpunkt i morse. Båda vägarna cyklade vi utan nämnvärda pauser och i oerhört snabb takt. Lyckligtvis är landskapet platt, men Nederländerna gjorde sig i dag särskilt påmint om två av dess inte fullt så soliga egenskaper - det konstanta ösregnet och ostmacketvånget kring lunchtid. Det är väl bara ärligt att medge att min lekamen och mitt tålamod fick sig en ordentlig prövning under dagens 90-kilometersresa, men det är något jag utan tvekan ser som en väldigt nyttig upplevelse. Man (eller jag) prövar ju sällan gränserna för uthålligheten på det här sättet, och det är bara gott att veta var fysisk ansträngning börjar kännas riktigt påträngande.

Det andra mycket nyttiga jag gjorde i dag var själva besöket i Westerbork. Jag har aldrig förr besökt ett gammalt koncentrationsläger. Westerbork var ett läger där fångarna fick leva ett relativt normalt liv, det fanns musik och teater, läkare och rekreation. Men varje tisdag åkte två godståg fulla med judar och romer till lägren i Tyskland och Polen. Trots att just det här museet är långt mindre upprörande än det jag hört om t.ex. Auschwitz gjorde museet och lägerområdet ett djupt intryck på mig. I museet fick man främst ta del av vittnesmål och personlig egendom från det inledande skedet av allt det fruktansvärda, nämligen väskor, kläder, teckningar, brev och annat som hittats i Westerbork. Det irriterade mig att vissa av kursdeltagarna, i detta fall invånare av den iberiska halvön, alls inte kunde uppskatta resan och visa respekt vid monumenten. En frågade också oskyldigt varför tyskarna nu inte tyckte om judar? Man blir så häpen ibland.

Ute på fältet där lägret en gång fanns står judarnas monument över de avlidna, och det tyckte jag var så effektfullt att jag tycker det är värt att nämna. Järnvägen förstördes efter kriget, men en liten del bibehölls som monument. Konstnären har böjt upp spåren, och med det vill han visa två saker: att järnvägen aldrig mer får användas, men att den trots allt bar krigets offer till himlen.