En bild som talar för sig själv

Den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Som någon så klokt sa: Vi ska inte dricka vårt socker.

Lånad från http://www.naturanna.fi/

Beslut utan ångest

Nog är det skönt att ha tagit ett beslut och sedan få riktning för sina handlingar igen. Beslutet är att stanna på min nuvarande arbetsplats ett år till. Jag ser fram emot att fortsätta med samma elever och kunna jobba mer långsiktigt. Att kanske till och med se en utveckling hos dem?

Att ro och hopa gör en bara rastlös, så nu känns det bra att börja packa inför flytt och fira våren. Och veta på vilken arbetsplats man förväntas dyka upp nästa höst.

Ett skåp, tiotals kilo bråte

I går sågades ett enormt klädskåp sönder i mitt hem. Sen fördes kadavret till avfallssorteringen ute i Esbo och sågspånen städades bort i över en timme. Man glömmer bort hur stora ens möbler är och vilket projekt det är att bli av med saker. En del har jag sålt, en del har jag gett bort, men nu återstår bara lite bråte och sådant som får leva vidare.

Lite knäckt blir man på mängden saker som finns i världen. Vart tar allt vägen? Hur mycket hamnar inte helt på fel ställe? OCh framför allt, hur ska man undvika att skaffa för mycket när man är så van? De här frågorna väcktes på sorteringen där jag fascinerat glodde på berg av metallavfall, målfärger, plastgrunkor och två enorma metallhjul som mosade ihop hela trämöbler.

Men vilken renande känsla det är att bli av med en massa grunkor och grejer. Och lite bättre samvete har man när sakerna åtminstone tas emot av proffs som vet vad man gör med dem. Och det skulle jag bra gärna villa veta.

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

En favorit bland konstformerna

Kvällens kulturdos bestod av Viirus senaste produktion "Det lystna landet", som jag har tänkt se länge. En teaterpjäs kan antingen vara grymt stimulerande, eller också kan den utsätta publiken för den grymmaste sortens tristess. Fast när jag tänker efter har jag inte känt mig uttråkad i en teatersalong sedan gymnasiet. Ikväll var jag minsann inte uttråkad.

Kvällens pjäs var i början obegriplig, men som nästan alltid är fallet med teater så faller saker och ting på plats. Det är när man fått hela paketet som det kan börja sjunka in. Det skönaste med teater att man kan göra helt sjuka saker på scen, som film helt enkelt inte tillåter. Och det viktigaste med mången konstform är, tycker jag, att man släpper tanken om att man måste förstå författarens eller konstnärens avsikt. Intentionalitet är sällan så relevant som vi tror, och det finns inga hemliga, gömda budskap och koder som publiken utmanas att tyda. Konst får betyda precis vad som helst för dig, och det är genom reflektion och diskussion som fler och mer intressanta tolkningar kan stiga till ytan. Det här är min övertygelse, många är av annan åsikt.

Jag läste också om två recensioner i Hbl och Helsingin Sanomat, som också de var mer eller mindre obegripliga innan man sett pjäserna. Tur att man inte är recensent. Hur ska man sammanfatta två så intrycks- och uttrycksfulla men samtidigt absurda pjäser. Det är spännande att se hur olika de båda recensionerna är.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?