Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
2 kommentarer:
Hi hii, låter SÅ bekant! Jag och Segge producerade så många bullshit-arbeten under vårt pedagogikår. Vi brukade fnissa åt varandras urlöjliga arbeten som vi sedan ändå fick ganska bra vitsord för. Pedagogikstudierna är nog ganska långt huuhaa
Fortsätt med din stil. Det visar bara att du har sunt förnuft och att du inte kommer att vara en av dem som blir sjukskriven för burn out. Vissa nya lärare lyckas med det redan de första åren.
Ombe
Skicka en kommentar