Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Dagens utmanande text

Vi talade om antikens litteratur idag. Då läser vi förstås ur Odyssén och pratar om Sapfo, den antika kärlekslyrikens mästar(inna). Jag (och moddaboken) väljer då att fokusera på den här sinnliga dikten i översättning av Emil Zilliacus:

Gudars like...
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

Och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten,

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor,
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Hur tror ni de sextonåriga unga studerande reagerar då man tillsammans analyserar detta? Som många kloka säger om konst eller om att utvecklas: "inte kan det alltid vara bekvämt!".

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Belöning

Jag fick idag belöning. Belöning i sifferform. Jag önskar det på riktigt kunde säga klirr då lönen för mödan kommer in på kontot. Jag har väl aldrig sett mig som en materialist, men det är något i en stabil vardagsekonomi som gör mig lycklig just nu. Och kanske är det helt okej? Jag har inte haft en stabil vardagsekonomi sedan...någonsin.

Det är en vacker tanke att jag växer och utvecklas och har privilegiet att jobba med det jag gör, och jag lever väldigt långt på den. Jag älskar att jag får handskas med liv, språk kultur, texter som informerar och kanske till och med berör, människor som växer upp och till sig. Men just idag kändes det bara så jädrans viktigt att få lön.