Ett nytt hem

Det värker i hela kroppen men snart är tre dagars flyttprocess över. Packningen tog ungefär nio timmar, bärandet bara sju. Nu är allt i rätt lägenhet. Och att allt inte ännu hunnit hitta sin plats i skåpen gör inget - det viktigaste är att inviga lägenheten med lite gäster. Jag nakitterade några härliga frivilliga för båda uppgifterna. Redan nu känns Sjömansgatan som ett (skitigt) minne blott och dagens morgonkaffe på balkongen var övertygande. Det blir ett bra hem det här!

Farväl Sjömansgatan

Idag börjar den stora packningen, så det kändes viktigt att dokumentera lägenheten i sitt salongsdugliga skick. Efter det här blir det lådor och damm. Det känns nog lite vemodigt att flytta, då jag precis för två vårar sen gjorde om hela lägenheten och kompletterade möblerna, köpte nya textiler och gjorde det till helt mitt eget. Men det nya hemmet bjuder på annan lyx, som till exempel en ny stadsdel, balkong och framför allt, diskmaskin. Ska vara extra fylld med vemod när jag diskar mina lite småsnuskiga kärl idag.

En bild som talar för sig själv

Den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Som någon så klokt sa: Vi ska inte dricka vårt socker.

Lånad från http://www.naturanna.fi/

Beslut utan ångest

Nog är det skönt att ha tagit ett beslut och sedan få riktning för sina handlingar igen. Beslutet är att stanna på min nuvarande arbetsplats ett år till. Jag ser fram emot att fortsätta med samma elever och kunna jobba mer långsiktigt. Att kanske till och med se en utveckling hos dem?

Att ro och hopa gör en bara rastlös, så nu känns det bra att börja packa inför flytt och fira våren. Och veta på vilken arbetsplats man förväntas dyka upp nästa höst.

Ett skåp, tiotals kilo bråte

I går sågades ett enormt klädskåp sönder i mitt hem. Sen fördes kadavret till avfallssorteringen ute i Esbo och sågspånen städades bort i över en timme. Man glömmer bort hur stora ens möbler är och vilket projekt det är att bli av med saker. En del har jag sålt, en del har jag gett bort, men nu återstår bara lite bråte och sådant som får leva vidare.

Lite knäckt blir man på mängden saker som finns i världen. Vart tar allt vägen? Hur mycket hamnar inte helt på fel ställe? OCh framför allt, hur ska man undvika att skaffa för mycket när man är så van? De här frågorna väcktes på sorteringen där jag fascinerat glodde på berg av metallavfall, målfärger, plastgrunkor och två enorma metallhjul som mosade ihop hela trämöbler.

Men vilken renande känsla det är att bli av med en massa grunkor och grejer. Och lite bättre samvete har man när sakerna åtminstone tas emot av proffs som vet vad man gör med dem. Och det skulle jag bra gärna villa veta.

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.