Status: vuxen

Idag blev det plågsamt uppenbart för mig att jag anses vara en vuxen medborgare i samhället. Jag har nämligen efter elva goda år förlorat min rätt till studierabatt. Jag märkte att bussen nu kostar nästan två euro, tågbiljetten mycket i största allmänhet, och studentcaféts delikatesser kostar nästan sex euro. Det är märkligt hur bekvämt det har varit att få äta och åka tåg till halva priset.

Nu ska jag som fullvärdig medlem i samhället betala fullt pris också på teatern, vilket jag i och för sig gärna gör. Men som tur får moddalärare vip-behandling på teatrar dit de hämtar sina elevgrupper. Och där tar vip-behandlingen för lärarna slut i vårt samhälle. Så vilken tur att jag älskar mitt jobb.

Måndag

Energin, den kom och gick. En måndag morgon kan väl inte börja sämre än med att man försover sig. Man kan liksom inte vara sen till en tillställning som inte börjar förrän man är på plats.

Men det blev en exercis i att nolla situationen, gång på gång på gång, hela dagen. Och det kan man förvånansvärt bra. Till exempel genom att inte springa fast man har bråttom, bara så att kroppen blir lurad att tro att allt är lugnt. Man har liksom bråttom vad man än gör och kan lika bra försöka må bättre.

Det här funkar som sagt jättebra, tills det bara blir för mycket. Sen sprängdes mitt tålamod med mig själv och jag åt en anti-stålnöt och blev Övervarvsjag. And it was't pretty.

Tre damer och en bastuba

Jag tycker om hösten därför att saker kommer igång. Idag hade jag första övningen med de urskönt nischade Dollypops ! Det blir en intensiv höst, eftersom jag nu måste lära mig en helt ny repertoar enligt ett helt nytt koncept, på ganska kort tid. Det är också psykologiskt lite annorlunda att sjunga mezzo i en trekant, i stället för att dela ansvar över harmonimattan av första alt och andra sopran. Men det är helt awesome!

Nu är jag laddad på energi. Och noter. Och höstäpplen. Och saker att göra. Så föredrar jag att ha det.

Höststämning

När kvällarna blir längre, dagarna blir regnigare och himlen blir grå, då är det mysigt att sitta inne i en varm bil med radion på, se regnet skvätta mot rutan och vindrutetorkarna vispa mönster över fönstret. Om man idag, ungefär på Brändö bro, hade slitit sig från sin bilförarfiilis mitt i det mysiga gasandet genom vattenpölarna hade man dessutom kunnat njuta av en vacker syn:

En kattdränkt cyklist med iskalla vattendroppar piskande i ansiktet och pölstritt längsmed benen. Hennes fladdrande drypvåta jacka likt en trasa och en illasittande hjälm. Håret i slimsor framför ansiktet, och ansiktet vridet i ansträngd min, hopplöst koncentrerad på att inte krocka med andra oväderscyklister.

Den cyklisten var jag. Och förarnas kompletterande bidrag till mitt angenäma upplevelse idag var en flodvåg av smutsigt trafikvatten rätt över mitt ansikte.

Nu undrar jag igen...

...vem det är som läser min blogg i Ryssland? Nu när jag fick klart för mig vem min trogna läsare i Nya Zeeland var. Den frågan visade att man ska ha koll på vart ens kompisar reser. Och det är ju trots allt främst första och andra gradens kontakter som kommer in här. Men Ryssland alltså... en nöt att knäcka!

Dagens överraskning i postlådan

Jag har riktigt fina vänner. För att de har köpt mig en prenumeration av oklar längd på den nya finlandssvenska tidningen. Jag ska motstå frestelsen att recensera, och i stället hålla mun och njuta av tidningens innehåll. Många glada läsestunder står runt hörnet.

Fast så mycket kan jag väl säga att jag understöder initiativet. Men innan man startar en tidning borde man väl kolla att man har någon som kan svenska och journalistik.

Okej, det var lite syrligt - så här offentligt. Men så kan det gå.

Midnattslopp – premiärlopp!

Mitt första riktiga tävlingslopp var en härlig upplevelse! Jag var lite nervös inför starten på grund av min hälsa, men också för att regnet öste ner och blåsten gjorde att det kändes som om man rörde sig mitt i en tromb. I en timme väntade jag på start, genomdränkt och med iskalla muskler. Vinkade av två andra blöta löpare i högre löparklass och ställde mig till slut i egen startgrupp. Jag beslöt att springa med regnrock och tävlingströja ovanpå. Bättre så, men det hjälpte inte mot att skorna sa squish när man gick.

Starten firades med pyroteknik och benen kändes underbart lätta i början och nästan genom hela loppet. Jag höll en jämn och stadig, men relativt långsam takt och fiilisen var helt suverän, andningen smidig och benen bar. Middagen hade jag tajmat perfekt av energinivån att döma. På vägen möttes vi av allt från stråkkvartetter till fyrverkerier och partytunnlar, livemusik och hejarklackar. Men den finaste (och mest högljudda!) hejarklacken väntade i neongula mössor vid 9,8 kilometer. Jag ökade takten efter 9 km, men inser nu att jag kunde ha börjat lite tidigare. Det är inte helt lätt att planera takten och känna igen sin fart, och det är något jag får öva på inför nästa lopp. Slutrakan kom överraskade snabbt och plötsligt var det bara 100 m kvar, och då gav jag allt. Känslan att spurta mot mållinjen var helt underbar! Min vana trogen blev jag lite rörd efter målgång.

Jag är nöjd med slutresultatet, en riktigt bra första lopp, med tanke på allt. Men i synnerhet älskade jag hela stämningen och upplevelsen, känslan av att ha riktig prkl i början och frysa som en hund, men att ändå få njuta av löpningen och av ett gott samarbete med hjärta och lungor. Nästa år är jag där igen, med nya mål och nya tossor!

Några bilder från loppet på fb finns här.