Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!
Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!
Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.
torsdag 8 mars 2012
tisdag 6 mars 2012
Stormen före lugnet
I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?
Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.
Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.
- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs
Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.
Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.
Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.
- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs
Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.
måndag 5 mars 2012
Farväl, marken!
Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.
Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!
Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!
torsdag 1 mars 2012
Ljusförorening
Jag såg en dokumentär för länge sen om det tidigare nämnda fenomenet ljusförorening (light pollution). Egentligen diskuterade de typ paranormala grejer men som vetenskapligt sidospår diskuterades mörkret och bristen på äkta, djupt mörker. Vad ljusföroreningen innebär att vi kanske inte ens någonsin har upplevt det mörkaste möjliga ute i naturen. Städernas ljus bär långt, och på natthimlen syns bara en bråkdel av alla himlakroppar som verkligen rör sig där. Skillnaden märks ju redan då man på landet ser himlavalvet som rakt igenom ljusprickigt, i stället för det faktiskt ganska onaturliga orangefärgade halvmörkret vi har inne i stan.
Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.
Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.
Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.
Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.
torsdag 23 februari 2012
Sömnrön
I en artikel på BBC:s nyhetswebb berättas det om några forskare som menar att människan inte av naturen sover åtta timmar i ett sträck. Snarare har nattsömnen sovits i två portioner, från strax efter solnedgången till mitt på natten, och sedan ett pass till efter en liten vaken stund på ett par timmar. Mitt i natten kunde man läsa, skriva, fördjupa sig i bön eller, ja, förlusta sig. Jag skulle tro att det senaste var favoritalternativet under stenåldern.
Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.
Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?
Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.
Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?
måndag 20 februari 2012
Plock ur arkivet, del 2
Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Fler textminnen
Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)