Graduångest blev graduiver

Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.

Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.

Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!

Pytteforskning på löpande band

Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.

Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.

* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.

Om tiden

För att komma till sommarstugan så här års måste man promenera över fjärden, en färd som normalt tar ca 3 minuter med båt.

När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.

Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.

Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.

Den brutala sanningen

Jag var på ett mycket bra seminarium i dag om lärarens utomspråkliga kommunikation. Där sades rakt ut något som ofta har känts som tabu i lärarkretsar, men som jag har gått och tänkt på en hel del: Det har visst betydelse hur läraren ser ut. Men kanske är det mer fråga om att vara ren, vårdad och bära sig på ett sunt sätt än att vara snygg eller trendig. Men det har betydelse. Jag blir ibland grymt imponerad av kolleger som är så otroligt fräscha och påhittiga med sina kläder varje dag. Speciellt då jag själv får kämpa för att orka laga håret, till exempel. Men ren är jag i alla fall.

Körglädje

Som inbiten körsångare sedan barnsben var jag förvånad då jag under mitt utbytesår inte saknade körsången alls. Den var liksom på jäähy och det var nästan skönt. Groningens universitetskör var inte socialt så lockande (det låter krasst, jag vet) så det kändes naturligt att låta bli. I Bryssel blev jag däremot rekryterad till de svenska översättarnas Luciakör - en årligen återkommande hit i DGT-komplexet. Lyckligtvis räckte det projektet inte så länge.

Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.

En försenad kvinnodagskommentar

Vad är det riktigt som pågår i den här reklamen? Kan vi kvinnor inte måla med vanlig färg? Behöver vi en egen färg för att måla väggarna inomhus med? Eller har de utvecklat en hypoallergenisk färg och sedan insett att endast kvinnor kunde tänkas vilja köpa den? När den lilla pojken får välja färg, ska vi då bli känslomässigt engagerade och falla för reklamtricket? Ska vi känna att vi, kontra allmänna stereotypier om att det är männen som renoverar, också får måla nu när det finns hypoallergenisk färg? Är det bara kvinnor som stör sig på att målfärg luktar? Och måste hon vara fejkgravid och moderlig för att vi ska tro på det hon säger?

Nä vet ni. Jag hoppas innerligt att den här reklamen är ett skämt.

Iskallt

Vem hade kunnat föreställa sig att en av de mest exotiska sakerna i Helsingfors för mitt isländska besök de facto var is. Hon var fascinerad av fruset hav och isblocken som skvalpade omkring och blev krossade under Sveaborgsfärjan. Vad skulle då ha varit mer lämpligt än att ta henne med på vinterbad.

Även för mig var det första gången. Och det var nog inte en dag för tidigt! Jag är inte alls förvånad över att många blir beroende av den kraftiga rusch man får av att stiga ner i vaken och inse att man är skvatt galen. Förbannat kallt är det.