Har ni tänkt på...

...att grottmännen och -kvinnorna jobbade så hårt för sin mat att de knappt kunde få kaloriintaget och förbrukningen att gå jämnt ut. För några hundra år sedan definierade man en frisk människa i gott skick, eller "fitness" som det att man orkade utföra sitt jobb utan oskälig trötthet eller fysiska problem.

Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.

Två insikter

Jag insåg i dag, att alla elever i högstadiet visst inte är omöjliga och oinspirerade. Det var en skön insikt.

Jag insåg också att jag måste söka jobb för hösten redan nu. Det betyder också att jag måste fundera på mitt karriärsval. Vill jag till EU eller någonstans ut i världen, bli typ copywriter inom privata sektorn, bli journalist eller utbildare, eller vill jag bli lärare och påverka de små livens liv på gott och ont? Risken med läraryrket, säger många kolleger, är att tröskeln att göra något annat snabbt blir väldigt hög. Min misstanke är att lärare har ett visst rykte bland arbetsgivare. I och för sig inte ett negativt rykte tror jag, men mer i stil med "en gång lärare, alltid lärare".

Urk. Behöver tid för att fundera på detta, men den tiden finns inte riktigt.

Rumänien vackrare sidor

Rumänien är trots sina obehagliga laster ett fint land. Jag tyckte mig kunna känna av en viss samhörighet bland befolkningen (tyvärr med undantag av ungrarna i norr och romerna som är illa omtyckta), och människorna var allmänt sett otroligt vänliga. Det kan förstås bero lite grann på att jag rörde mig som incognitoturist med lokala guider. Men så är rumänerna kanske inte heller helt trötta på turister än. Bara de får infrastrukturen i skick så blir det nog ett fint turistmål. Eller, det är det redan.

Bukarest kan man se på en dag, men enligt alla bilder jag sett så ska Transylvanien, Karpaterna och Donaus deltaområde vara otroligt vackra ställen med alla slott och kloster. Och så håller ju Dracula till där i bergen så man får utrusta sig med kors och vitlök.

Och av alla de små kloster som blev besparade de stora kyrkornas öde under kommunismen så kan man se att Rumänien varit ett storslaget kulturcentrum under tidig medeltid och kanske också tidigare. Jag måste tillbaka för att utforska.

Megalomaniskt och obehagligt

Det mest synliga kvarstoden av Rumäniens forne diktators storhetsvansinne är riksdagshuset, eller parlamentpalatset som står uppe på en kulle i centrum av Bukarest. Byggnaden är helt enorm, den näst största myndighetsbyggnaden efter Pentagon sägs det, och tog fem år att bygga fram till 1989 (vilket ju inte är länge, så man utnyttjade nog arbetskraften till fullo). Byggnaden har 1 100 rum och tolv våningar och kostade kring 10 miljarder att bygga. Till material användes hela landets alla naturresurser, från marmor till guld och arbetskraft. Med bulldozer röjde man undar 30 000 människors hem för att få plats med diktatorns enorma bulevard.

Under tiden svalt folket och kommunistregimen blomstrade. Ceausescu lät bygga flera rum för att testa, och var det inte tillräckligt stort eller kul, så revs det och byggdes om från början.

Min lokala guide och nära vän rapporterade att folket i dag har otroligt starka känslor mot palatset och som det representerar. Men samtidigt vill man inte sälja det eller riva ner alla tusentals kvadratmeter marmor, för det tillhör folket - inte Donald Trump som ville göra kasino av det. I alla fall har de kalkylerat att värme och ljus för palatset kostar lika mycket som mat för flera tusen rumäner, så man släcker lamporna efter sig.

Bukarest - hundarnas huvudstad

Resan var minst sagt intressant! Bukarest som stad är rätt städig (nästan bättre än Bryssel!) och personlig men full av kontraster. Vissa gamla hus är fortfarande helt förfallna medan andra otroligt vackra har rustats upp. Bunkrarna från kommunismens Rumänien står kvar och glänser av den yttersta fulhet man kan föreställa sig. Man har helt enkelt försökt bygga något fult, och det lyckades man med.

Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.

Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.

Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.

Rökfrågor

I Rumänien röker nästan alla, för rökning är tillåtet överallt. Under fyra dagar rörde vi oss med bil mest för att det är behändigast, och jag saknade att promenera. Men framför allt saknade jag frisk luft! Eftersom det röktes i bilen, i hemmet, i restaurangerna och i nattklubbarna så andades jag egentligen mest bara tobaksrök.

Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?

Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.

Mulţumesc Romania!

Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.

Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.

Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.