När jag kommer hem ska jag starta ett nytt hushåll i min hyreslägenhet, ett riktigt grönt hushåll! Jag har gjort små förändringar mot det miljövänligare under årens lopp men nu ska det bli stor förändring. Det är egentligen det perfekta tillfället, för jag har levt kappsäcksliv länge och bott med diverse rumskompisar i olika konstellationer, men nu när jag får bo ensam i mitt eget hem kan jag göra enväldiga beslut och hålla fast vid dem. Jag skriver om detta i bloggen, så finns det ingen återvändo och inget rum för fusk - välkommen att kritisera eventuella avvikelser om ni kommer hem till mig.
Man ska väl börja någonstans, och som en stor vän av listor tänker jag börja med just en lista. Vissa åtgärder är småsaker, vissa större, vissa självklara och vissa besvärliga, men here goes med + framför det jag redan lyckats köra in:
- Kompostera
- Återvinna saker, och inte bara papper utan också metall, plast, kartong, och elektronik
- Inte köpa engångsflaskor (men nog en soda stream?)
+ Inte köpa plastkassar i matbutiken (inte = aldrig)
- Använda energisparlampor
+ Släcka lampor
- Ingen elektronik instöpslad eller på standby
- Inget hushållspapper, endast trasor
- Ekologiska tvättmedel
- Inhemska grönsaker då det finns att få, ev också ekologiskt odlade
+ Åka kollektivt eller gå
+ Ingen torktumlare
+ Äta ute så lite som möjlig, aldrig fastfood
+ Minimera användingen av vatten genom att inte låta kranen rinna och inte spola WC:n i onödan
+ Inte tvätta halvfulla maskiner
- Inte ersätta sådant som inte behöver ersättas
Om du vill se var jag blev inspirerad, gå och räkna ut ditt ekologiska footprint. Resultat blev att om alla levde som jag skulle vi behöva två och ett halvt jordklot. Så jag utmanar dig: Gör stora förändringar i hur du sköter ditt hushåll, från och med i morgon!
måndag 15 februari 2010
onsdag 10 februari 2010
På besök hos tolkarna
Vi var på studiebesök på generaldirektoratet för tolkning, och det var rätt inspirerande. Översättning och tolkning är som natt och dag, och det är svårt att gå över från det ena till det andra. Man tror att det är fråga om samma sak men det är det definitivt inte. Här i engelskspråkiga världen får man ständigt påpeka vad skillnaden är mellan translating och interpreting.
Då man översätter hinner man googla men som tolk måste man var den mest allmänbildade personen i världen och i princip veta allt och ha informationen inom två nanosekunders räckhåll. Tolkarna reser och stressar. De behöver utmärkt kommunikationsförmåga... det är en helt speciell sorts kommunikation. Det är en sammanfattning som ska vara logisk och begriplig, och helst också bättre än det ursprungliga talet. Dessutom ska man ha en behaglig röst och en livlig ton. Och tydligen har en undersökning visat att det allra viktigaste är att låta intresserad. Det kanske är den största utmaningen för tolkar som har varit med länge.
Jag prövade på simultantolkning en gång, och det var roligt som fan. Och jag var rätt bra på det. Tyvärr är jag snart 28 och borde kanske ha valt detta redan från början. Det tänkte jag ju också då i tiderna, men ärligt talat var det inte värt att bo i Kouvola för. Sorgligt men sant.
Måste man vara så gammal helt plötsligt?
Då man översätter hinner man googla men som tolk måste man var den mest allmänbildade personen i världen och i princip veta allt och ha informationen inom två nanosekunders räckhåll. Tolkarna reser och stressar. De behöver utmärkt kommunikationsförmåga... det är en helt speciell sorts kommunikation. Det är en sammanfattning som ska vara logisk och begriplig, och helst också bättre än det ursprungliga talet. Dessutom ska man ha en behaglig röst och en livlig ton. Och tydligen har en undersökning visat att det allra viktigaste är att låta intresserad. Det kanske är den största utmaningen för tolkar som har varit med länge.
Jag prövade på simultantolkning en gång, och det var roligt som fan. Och jag var rätt bra på det. Tyvärr är jag snart 28 och borde kanske ha valt detta redan från början. Det tänkte jag ju också då i tiderna, men ärligt talat var det inte värt att bo i Kouvola för. Sorgligt men sant.
Måste man vara så gammal helt plötsligt?
lördag 6 februari 2010
Äntligen besök! (del 2)
Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.
Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!
Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!
tisdag 26 januari 2010
Nu är det bara så...
... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.
Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.
Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.
Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.
Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.
Motionsmagi
Jag blev tvungen att göra ett tillägg gällande träningskulturen på mitt gym. Trots förmaningar och allmänt temperamentsfullt beteende från vissa instruktörer så hade jag häromdagen en av de där riktigt stora träningsupplevelserna. Eftersom kulturen är mer skränig här så är det heller ingen som är blyg för att vråla när det går riktigt hårt. Genom att skrika lite då man känner att tröttheten sätter in kan man totalt nonchalera den. Det blir så knäppt att man får kalla kårar.
Ett blixbesök i Strasbourg
Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!
Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.
I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.
Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.
I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.
fredag 15 januari 2010
En vardag i Byråkratien
De vanliga dagarna i Bryssel har två absoluta höjdpunkter: Lunchen och träningspasset. De är på något sätt varandras balanserande motpoler som resten av yrandet rättar sig efter.
Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.
Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!
Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.
Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.
Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!
Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)