Några rader om två sånger

Av en händelse råkade jag surfa på BBC:s konsert med Eric Whitacre och hans kör, och med en av mina favoriter Imogen Heap. Den sändes live och kan lyssnas på en tid ännu. Imogen Heap hade blivit ombedd att skriva en sång som Whitacre skulle arrangera för kör och solist.

Hon valde att be allmänheten berätta vilken sång som ännu borde skrivas, i sin projektstol The Listening Chair. Det visade sig att det inte fanns ett enda tomrum, utan ett brett spektrum av teman som borde besjungas. Så hon skrev en otroligt mystisk sång. Jag såg fram emot att höra den, och jag läste bakgrunden. Men den öppnade sig inte på första lyssning, inte ens lite. Väldigt förvånande, faktiskt, då Imogen Heap konsekvent levererar så hög kvalitet. Jag hoppas den snart finns tillgänglig i studioversion också. Så jag ska nu lyssna ett par gånger till och se om den ger belöning lite längre fram.

Idag mindes jag också den här. Tyvärr, måste jag nästan säga, för Björks musik ur von Triers film väcker fortfarande så mycket ångestkänslor fast det är över tio år sedan jag såg filmen. Men sången New World är något av det mest hjärtskärande som skrivits, med hela orkestern och horntemat. En enastående talang, den där isländskan.

The return of the English teacher

Det är superskoj att undervisa i engelska igen. Min grupp består av elever som läser kort engelska, så jag får på sätt och vis fortsätta där jag slutade i högstadieundervisningen, men med bättre material! Och bättre lärarerfarenhet. Det må i och för sig bli sagt, att sällan har jag varit så yr och ostrukturerad som när vi började kursen.

Men nu minns jag nästan allt jag lärde mig under pedagogikstudierna året 10-11. Och jag minns mina käpphästar och det jag ser som viktigt i engelskundervisningen, nämligen a u t e n t i c i t e t, muntlig kommunikation och kulturkompetens. Kort sagt, det finns visst ett behov av att lära sig tala engelsk engelska, trots att en subjektivt anpassad engelska har blivit världens lingua franca. Ni vet, engelskor där man fritt gör typiska fel för sitt modersmål, och ingen verkar bry sig. Det är väl en dygd för ett lingua franca i och för sig, att inte bli försämrat i de kommunikativa egenskaperna trots det utbredda inkorrekta och oidiomatiska språkbruket.

Men alltså, mitt favoritexempel på typiska fel gäller naturligtvis holländarna som ju annars talar engelska utmärkt bra. Men 90 % av dem säger utan undantag "Did you already bought a bike". Muahaha.

Rosa moln

Nu är jag tillbaka med mer skriviver. Jobbet har börjat och hösten med det. Men just nu är jag lätt om fötterna, för jag är så otroligt glad över mitt 30-årsfirande och hur fina vänner jag har. Faktiskt. Och det var allt jag hade att säga just idag!

Rivieran

Det var perfekt tajming på flickresan till Cannes. Det var min första gång på Rivieran och en skön parafrasering av våra lite vildare flickresor till Södern back in the days. Nu lite mer vuxet (i alla fall vill vi tro det) med hyrbil, champagne och mer solskyddsfaktor än då vi var unga och dumma. Det blev sol-, vin- och sällskapsterapi av hisnande hög kvalitet. Nu är det bara att vänta in årsdagen, the big 30. Och det är inte så tokigt det.

Blast from the past

Jag packade idag upp en enorm hög med cd-skivor som har legat i källaren sedan avfärden till Groningen 2008. Redan då var ju cd-skivspelare lite förlegade. Nu fick skivorna gå igenom mp3-förvandling för att bo på min datorhårdskiva.

Minns ni chilloutvågen där strax innan millennieskiftet? Jag har i timmar lyssnat på en massa bättre och sämre baleariska remixar som Ministry of Sounds, Hotel Costes och Café del Mars utgåvor, serien AnotherLateNight (som fortfarande funkar hur bra som helst). Jag var också störtförälskad i Zero 7 och Koop och hela den vågen där vid sent 1990-tal. Jag är helt översköljd av nostalgi. Inte för att jag vill tillbaka till år 2000, men minnena är ljuva.

Morgonläsning

Så fick jag äntligen emotionellt sätta punkt för min svåraste skrivuppgift hittills: mormors nekrolog. Ett helt jättefint uppdrag att få, men aldrig har jag väl stirrat så länge på Den Vita Skärmen innan jag kom igång. Hur ska man göra en människas minne rätt på 3000 tecken inklusive mellanslag? Det känns katharsiskt att nu se texten i tryck, och det känns underbart att alla som räknas står bakom texten. Man kan om man vill läsa den i dagens husis.

Det får mig att tänka på att det är bra att minnas, då man läser andras texter, att svårast av allt är att få en text att bli till. Strukturen, innehållet, vad vill man säga? Allt. Det är det verkliga jobbet. Att sedan redigera, korrigera, experimentera (eller att tycka till om andras alster) är en helt egen fas i sig.

Hon ska heta...

Sic! Företaget alltså. Med utropstecken, förstås. Det är officiellt registrerat nu, med alla namnbihang, parallellfirmor och annat nödvändigt. Jag insåg snabbt att alla goda namnpåhitt bara är förströelse, det gäller egentligen bara att hitta något som inte redan är taget. Men jag kom fram till detta och är sist och slutligen riktigt nöjd. Och kanske känns detta lite större än det egentligen är, men hej, vem vet om jag får lust att göra något mer av min lilla firma. Firman är jag, jag är firman.

Och lämpligt nog håller jag på med två grymt motiverande texter. Den ena är hopplöst komplicerad och svåröversatt och därför en stor utmaning, den andra sirlig, klar och sammanhängande, och min första blajversion (som normalt aldrig får nå dagens ljus) sitter redan som en enhetlig text, trots alla frågetecken och gula markeringar.

Sällan har det varit så kul att översätta. Ute frisk bris, här inne knakar det för det tänks så mycket. Mitt bränsle är jordgubbar och smörgås.