Hallo Groningen!

Jag fått mina första intryck av min provisoriska hemstad Groningen. Packandet, resan och egentligen hela den sista veckan före min avfärd gick så snabbt att jag knappt hann reflektera över åkandet. Och nu hinner jag inte reflektera över varandet heller, men det är nästan skönt så. Det är bara att ta emot allt runt en och ställa om sig för helt nya rutiner.

Mycket av de uppfattningar jag haft om Holland stämmer hittills. Den allmänna stämningen här är så avslappnad och öppen, och jag blev oerhört väl emottagen av min glada tutor som bjöd mig på kräftkalas innan jag ens kommit fram till mitt rum. Det kändes lätt ironiskt att vara den enda finlandssvensken i världen som inte kunde hjälpa de fyra holländarna med att plocka isär kräftorna på rätt sätt.

Holland, o Holland. På intromässan på universitetet kunde man skönja en svag lukt av gräs i huvudbyggnadens aula. Brajlukten blir förresten inte lika stagnerad och äcklig som tobak då den blir kvar i ett utrymme. Kanske är det därför det är tillåtet att röka gräs men inte tobak på barerna? Det här är ju inte riktigt mina enda intryck av landet, men för att vara populistisk valde jag att adressera det genast i början.

Jag trivs enormt bra med utomlandslivet, det känns uppfriskande. Man får en själslig detox, och livet hemma känns redan nu långt borta. Trots att jag inte alls är långt borta. Det här är bara en ganska trevlig geografisk plats där nordisk och mellaneuropeisk mentalitet möts, och dessutom blandas det grundligt om i grytan tack vare ett tusental utbytesstudenter.

Mitt hem är beläget ca 15 minuter från kärncentrum med cykel i en stadsdel där det mest bor pensionärer. Det är konstigt att placera ett studenthus mitt i ett pensionärskomplex. Då jag gick hemifrån i går morse vinkade en äldre herre entusiastiskt genom fönstret för att önska mig välkommen. Velocipeden kommer verkligen att bli min bästa vän. Men just nu känns den snarare som en lite spännande ny bekantskap som man ska vårda och förädla, precis som alla andra bekantskaper här.

Om att blogga

Att blogga eller inte blogga? Jag har funderat länge på saken. Att börja skriva i det oändliga offentliga som internet är innebär helt nya möjligheter, men faktiskt också nya begränsningar. Det här är ju inte en dagbok i ordets ursprungliga bemärkelse - en journal över dagens händelser som man skrev förr i tiden och som i dag fungerar som ett titthål in i det förflutna. Och så är det ju definitivt inte heller en sån där typisk privat dagbok som jag har 16 av i mina lådor, och som man allra främst skriver för sig själv. Något slags personlig eller allmän censur är ett måste för en blogg, men samtidigt är läsaren i teorin vem som helst, vilket gör det helt omöjligt att skriva "rättriktat".

Jag tror att det här kan vara en bra exercis i att bota min ”trycka på enter”-ångest. Och kanske kan jag i samma veva också lära mig att slappna av lite, kreativt och stilistiskt sett. Då skrivandet så starkt hör till yrkesbilden blir man mer än lovligt miljöförstörd. Trots det kan inte riktigt föreställa mig ett bättre övningsforum. Här finns ju rentav tilltänkta läsare. Ångesten av det Vita Tomma Pappret (eller kanske snarare Skärmen) får helt andra dimensioner. Men vi får se vad mediet kan ge mig och mitt skrivande (vilket skrivande var det?). Om man en vacker dag ska skriva riktigt bra, ska man skriva hela tiden. Vad mitt skrivande ger dig är sedan en annan femma.

Och ajo, den här bloggen ska förstås inte handla bara om mitt skrivande, utan om precis vad som helst inom området allt. Svindlande.