Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

Och på tal om proteiner...

...så rekommenderar jag alla proteinhungriga att införskaffa lite Skyr, som tillsammans med Björk och Sigur Rós är det bästa som kommit från Island. Så låt oss stödja deras ekonomi och köpa av denna ljuva syrade mjölkprodukt. Faktiskt innehåller den naturella versionen hela 11 g protein/100 g, de sockrade och aspartamsötade smakerna lite mindre. Aspartam är för övrigt inget att rekommendera, men det är en annan historia.

Bilden lånad från skyr.fi.

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Proteinåldern

Efter mina snart 16 år som vegetarian (de första tre kan man räkna som gradvis övergång med några bitar kyckling som undantag i kosten) har jag tagit ett moget beslut. Jag av min kloka mor blev ombedd att läsa på då jag var fjortis och ville bli vege, så att jag skulle veta vad det i värsta fall kan ha för konsekvenser. Jag har visserligen valt min kost mer eller mindre medvetet från sen dess, men jag omkalkylerade häromdagen och fick se sanningen i vitögat - jag får inte riktigt tillräckligt och tillräckligt mångsidiga proteiner, i synnerhet inte utan att äta massiva portioner av allt. Och så äter jag, dumt nog, den näringsmässigt urusla skolmaten varje dag. Proteiner och vissa fetter är ju de främsta livsviktiga byggstenarna som kroppen inte kan ersätta med något annat eller producera själv utan råvara.

Så en kvinna i min storlek behöver ca 60 gram per dag för att bara vara och upp till 110 gram per dag om jag tränar (0,8-1,5 gram per kilo kroppsvikt). Det är inte särskilt tröstande att det mest proteinhaltiga jag kan tänka mig äta som vege, nämligen den royala raejosten, ger mig 23 g per 200-gramsburk. Fyra sådana per dag alltså. Men allt får inte vara från samma källa.

Så som sagt kom jag fram till att det äntligen är dags att trotsa vissa fördomar (om att proteintillskott bara är för muskelberg och muskelbergswannabes) och köpa ett proteintillskott. Jag valde naturellt vassleprotein efter en lång diskussion med försäljaren i Forums hälsobutik. Orsakerna var flera, men vassleproteinet har den bästa uppsättningen och balansen av aminosyror. En annan fördel är att produkten inte innehåller något annat än vassleprotein extraherad ut mjölk. Så hej, nya proteinrika liv! Jag är nyfiken på vilka effekter det kan ha, i synnerhet på koncentrationen och eventuell mental trötthet. Något muskelberg lär jag i alla fall inte bli, så bäst att satsa på knoppen.

Den skrämmande förpackningen.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.