Som tidigare bekänt är jag en vän av listor, och jag har länge tänkt göra en över livekeikkor jag varit på. Man borde ha börjat för länge sen, men det är väl aldrig helt för sent? Sen kan man konsultera listan för allehanda nostalgiska aktiviteter och det där underliga man nu gör med listor. Att man stirrar på dem och minns, liksom. Om man är en vän av listor som jag vet man vad jag menar.
Listan ska alltså nu bli till i sitt eget inlägg, och får leva med fast den med tiden faller in bland andra äldre inlägg. Uppmuntrar andra kompulsiva listvänner att göra likadant, i samma märkliga och svårdefinierade syfte.
tisdag 18 oktober 2011
Måndagslyx
Veckan kunde inte ha börjat bättre. Del tre av min för-bra-för-att-vara-sant-färdigblivningspresent som bestod av ett paket på tapas, skumpa och John Grants konsert räddade en annars ganska seg höstmåndag. Karln stiger ut på scen i sin hängiga svarta skjorta, sina fula lenkkare och otrimmade skägg... och sen bara sjunger han sina sånger, helt okonstlat.
Det är sällsynt med artister som inte verkar ha en lika stark gräns mellan scenpersonen och sig själv. Jämfört med till exempel Tori Amos lite koketta småfnissande i sin inte helt ödmjuka pinka satinkåpa.
Nä, det här var bara så personligt och välsjunget att man blir helt tyst. Publiken på Savoy bestod av en underligt brokig skara som helt tydligt var där för honom. Här och här ett par smakprov på mannens talang.
Det är sällsynt med artister som inte verkar ha en lika stark gräns mellan scenpersonen och sig själv. Jämfört med till exempel Tori Amos lite koketta småfnissande i sin inte helt ödmjuka pinka satinkåpa.
Nä, det här var bara så personligt och välsjunget att man blir helt tyst. Publiken på Savoy bestod av en underligt brokig skara som helt tydligt var där för honom. Här och här ett par smakprov på mannens talang.
söndag 16 oktober 2011
Mexikansk himmel
Höstlovet, slutet på min första period som moddalärare, eller kanske bara vanlig onsdag, firades på Café de Nopal på Lönnrotsgatan. Ryktet berättade att det var fråga om en av stans nu just bästa restauranger så förväntningarna var höga.
De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.
De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.
YES-kvinnans mellanrapport
Livet som YES-woman framskrider med framgång, men ingen har föreslagit något riktigt tokigt så jag har inte haft behov av att medvetet påtala min YES-princip.
I hopp om fler vardagsvägskäl som kräver YES-attityd lunkar jag vidare i en just nu helt fantastiskt bra vardag.
I hopp om fler vardagsvägskäl som kräver YES-attityd lunkar jag vidare i en just nu helt fantastiskt bra vardag.
tisdag 11 oktober 2011
Mer talang
Jag måste (=har äntligen en orsak att) på tjänstens vägnar ta in lyriken i mitt liv igen. Man kan definitivt säga att det har varit passivt på den fronten på sistone. Jag gick in för att ta reda på vad Justin Vernon egentligen sjunger i den nedan nämnda sången Beth/Rest, och stötte så på en förunderlig text. Inga nödrim av typen love - heaven up above här inte. Bör smältas.
lördag 1 oktober 2011
80-talet år 2011
Det är som om Bon Iver skulle ha svarat på mitt personliga önskemål när han skapade denna äkta 80-talssloware med synt, massor reverb på sången och obligatoriska gitarriff samt saxofonsolo. Ändå känns sången helt färsk och helt grymt personlig.
Tack 80-talet för de dramatiska trummorna, det överdrivna ekot på samtliga instrument, den tjocka Rick Astley-klangen hos de manliga solisterna och för tersstämmorna.
Tack 80-talet för de dramatiska trummorna, det överdrivna ekot på samtliga instrument, den tjocka Rick Astley-klangen hos de manliga solisterna och för tersstämmorna.
Ja!
Jag började lördagen med att säga "ja" i ett minst sagt förvirrat sömndrucket tillstånd och blev följaktligen upplockad med 4 minuters varsel för en liten roadtripp och kaffe. Det blev inte precis en så lugn lördagsmorgon som jag hade väntat mig, men däremot fick jag ett härligt morgonmål i höstsolen på den nya bekantskapen Café Regatta, det överlägset charmigaste cafét i stan. Där får man 5 cent tillbaka för varje påtår.
Jag tänkte att detta känns som ett lämpligt avstamp till en ny omgång av livet som YES Woman. Principen är att säga "ja" till allt som inte är helt orimligt. Och då ska man då enligt den dåliga Jim Carrey-filmens filosofi uppleva mer och knussla mindre.
Framför allt är det skönt av följande orsak: man kan inte vela eftersom man har bestämt sig för att svaret alltid ska vara ja.
Jag tänkte att detta känns som ett lämpligt avstamp till en ny omgång av livet som YES Woman. Principen är att säga "ja" till allt som inte är helt orimligt. Och då ska man då enligt den dåliga Jim Carrey-filmens filosofi uppleva mer och knussla mindre.
Framför allt är det skönt av följande orsak: man kan inte vela eftersom man har bestämt sig för att svaret alltid ska vara ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)