Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.
Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!
lördag 6 februari 2010
tisdag 26 januari 2010
Nu är det bara så...
... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.
Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.
Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.
Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.
Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.
Motionsmagi
Jag blev tvungen att göra ett tillägg gällande träningskulturen på mitt gym. Trots förmaningar och allmänt temperamentsfullt beteende från vissa instruktörer så hade jag häromdagen en av de där riktigt stora träningsupplevelserna. Eftersom kulturen är mer skränig här så är det heller ingen som är blyg för att vråla när det går riktigt hårt. Genom att skrika lite då man känner att tröttheten sätter in kan man totalt nonchalera den. Det blir så knäppt att man får kalla kårar.
Ett blixbesök i Strasbourg
Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!
Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.
I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.
Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.
I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.
fredag 15 januari 2010
En vardag i Byråkratien
De vanliga dagarna i Bryssel har två absoluta höjdpunkter: Lunchen och träningspasset. De är på något sätt varandras balanserande motpoler som resten av yrandet rättar sig efter.
Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.
Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!
Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.
Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.
Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!
Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.
Framtidsfrågor
Alla talar om vad som händer "sen". Under alla de senaste mingelkvällarna är det mest jobb, karriär och framtiden som dryftas. Många har jättesvårt att bestämma sig för om de ska stanna eller inte. Och det hänger ju allt på jobbet - är arbetsplatsen inte fantastisk kan man lika bra vara i en trevligare stad. Det Bryssel har att erbjuda är just arbetsmiljön, blandningen och det internationella.
Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.
Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.
måndag 11 januari 2010
Bruxelles, la suite
Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.
Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.
Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.
Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.
Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)