Framtidsfrågor

Alla talar om vad som händer "sen". Under alla de senaste mingelkvällarna är det mest jobb, karriär och framtiden som dryftas. Många har jättesvårt att bestämma sig för om de ska stanna eller inte. Och det hänger ju allt på jobbet - är arbetsplatsen inte fantastisk kan man lika bra vara i en trevligare stad. Det Bryssel har att erbjuda är just arbetsmiljön, blandningen och det internationella.

Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.

Bruxelles, la suite

Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.

Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.

Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.

Julstämning i pappila

Jag steg in i Finlands sjömankyrkas lokaler för att de hade julbasar och blev helt överväldigad. Det var som ett litet mini-Finland med dofter, skyltar och snack som kändes som hemma. Det är en samlingsplats för finländare utomlands och jag har förstått att den verkligen fyller sin funktion.

Det ordnas au pair-träffar, allmänna träffar, sång, finskaundervisning lik vår hemspråksundervisning, och givetvis också gudstjänster, även om den mesta av verksamheten inte verkar ha någon religiös underton.

Hela stället överraskade mig positivt och jag kände mig lockad att sitta ner och dricka glögg i caféet fast jag inte hade tid. Pappila säljer också finska produkter så som Oltermanni, karelska piroger, mannagryn och grötflingor, tunnbröd, glögg, Felix makukurkku och en massa annat. Jag blev lite rörd nästan när jag såg allt detta. Här har det funnits hela tiden! Det var så grått ute, och blått också, eftersom belgarna av någon mystisk orsak tycker att juldekorationer ska vara blåa. Jag ville hem till Finland omedelbart, vilket kändes lite konstigt och överrumplande med tanke på hur bra jag trots allt trivs i Bryssel och utomlands i allmänhet.

EU-svenska är svenska

Jag var osäker i början på hur det skulle gå med min finlandssvenskhet. Min erfarenhet grundar sig ju dessutom exklusivt på den finländska förvaltningen. Men jag insåg snabbt att den rädslan var helt obefogad, för jag blev tillsagd: "Vi översätter för svenskspråkiga, inte för Sverige".

I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.

I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.

Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.

Och så var det ju själva jobbet!

EU-översättning låter knappast så sprittande, men det har definitivt många unika erfarenheter att ge mig. Det sades oss att det här är det största och mest effektiva översättningsmaskineriet i världen... det låter väl maffigt, men tänker man närmare på det måste det ju vara sant. Var annars hittar man en 23-faldig samtidig produktion av så här mycket översatt text?

Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.

Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.

Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.

Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.

En uppsluppen kommentar...

...om hur underbart det var att åka till Mallorca på solskensterapi. Det kändes helt knäppt att kunna flyga till södern på mindre än två timmar och för 60 euro. Det här kan jag betrakta som en av mina bästa ekonomiska investeringar på länge. De billiga flygbolagen har förstås vissa mindre charmiga sidor, men jag blev ändå övertygad.

Höjdpunkten under resan var faktiskt dagssömnen på stranden i ca 19 grader sval eftermiddagssol och havsluft. Där låg vi som fyra packade sillar på rad och snusade i sanden. Ljudet från havet är en lyx som i Helsingfors finns behändigt nära, men i Bryssel är det en raritet, eller snarare en omöjlighet.

Att åka på resa med nya vänner är också hälsosamt. Man slutar tids nog vara artig och låter sin personlighet komma fram. Ofta är det då man förstår varför man egentligen umgås med varandra och vad det betyder att ha olika bakgrund. En växte upp i kommunismens Rumänien, en annan i regniga och alkoholstänkta Skottland, en tredje i det byråkratiska paradiset Tyskland. Och så jag, från Norden, vad det nu sen innebär.

Jag åt också för första gången en riktigt spansk paella. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med paella men gör det nu.

Fler konstigheter

Det enda goda med att Brysselbornas avfall ligger ute på trottoaren två gånger i veckan (det känns som varje dag) är att det får en att inse hur otroligt mycket avfall det finns. Det är faktiskt ganska obehagligt. Jag läste nyss att belgarna från och med januari bötfälls för felsortering - så långt måste man gå för att få folk att fatta.

Det pågår också en kampanj mot hundskit på gatorna. Vi informeras om att varje hund släpper 80 kilo på gatan varje år. Bäst är bilden som föreställer en cockerspaniel är så förfärad över utspridningen av sitt eget exkrement att hans öron står på ända. Någon kunde kanske berätta att det är husses problem.

En annan sak som vittnar om levnadsstandarden här i stan är att det finns butiker som erbjuder telefon, fax och internet. Tvättstugor kan jag förstå, men telefon?